Sorligt.

Denna dag var nog den värsta på väldigt väldigt länge.
Jag var hos min mormor på sjukhuset.
Hon hade så ont att dom hade låtit henne få morfin.
Så hon sov hela tiden.
Det gjorde så ont i mig att se min älskade mormor ligga där och se så liten ut.
Jag är ju självklart inte ensam om att ha det så här.
Därför vill jag skänka en stor kram och puss till alla som har eller håller på att förlora någon som man älskar.
Något som gör ännu mer ont är att mormor sa till mig för några månader sen, då hon fick höra att det var nära för mig till melodifestivalen.
Då sa hon: Jag kommer inte att dö förns jag får se dig i melodifestivalen.
Hon vet att det har varit min stora dröm sen jag var fem år.
Nu blev det ju inte så att jag fick vara med.
Med riskt för att låta hemsk nu så har jag nog aldrig blivit så ledsen som när jag fick besked om att vi inte fick vara med i schlagern detta år heller.
Bara för min fina mormors skull.
När dagen kommer(om den nu kommer Christer o svt)
Då ska det för min del bara handla om att göra min mormor stolt.
Jag mår så dåligt över att hon aldrig fick se mig i melodifestivalen.
När det var så otroligt nära.
Men det var ju skönt att Alcazar fick köra låten istället. Eftersom att dom aldrig har varit med.
Tack alla fina vänner för ert stöd.
Puss..

Avundsjuka...

Sitter nu på tåget igen.. Ha ha ha ha.. Ovanligt eller hur.
Har haft en fantastisk gårdag uppe i Stockholm.
Först var jag i studion och spelade in två otroligt grymma låtar med Joanna och våran producent/låtskrivare/manager Johan.
Alltså han är så bra så jag orkar inte.
Efter det så träffar jag mina underbara kusiner samt mamma och moster.
Det var så kul eftersom att min ena kusin bor i Australien. Och min yngsta kusin fyller idag år. Så kusinen från Australien kom hem och överaskade oss alla.
Så igår drog vi igång en liten bowlingtunering.
Alla var jätte duktiga. Vill absolut inte skryta. Men jag har ju liksom aldrig varit duktig på sport. MEN JAG SLOG TVÅ STRIKE I RAD!!
Och detta leder mig nu direkt till min rubrik. AVUNDSJUKA.
Min familj och släkt är det bästa som finns. Utan dom skulle jag inte orka leva.
Varje gång som vi oavsett lag slog bra eller dåligt så stöttar vi varandra.
Undrars om det är därför som jag är så otroligt blödig och blir lycklig när det går bra för andra?
Jag blir alltid alldeles varm och får rysningar när jag ser hur andra människor lyckas eller blir lyckliga.
Tänk om alla kunde tänka så. Istället för att bli giriga och tycka att varför ska den personen få uppmärksamhet och inte jag.
Det är bland det värsta jag vet när man inte kan uppmuntra andra till att få beröm.
Eller att om en hel grupp gör ett jobb ihop varför och hur kan då en person ta åt sig äran för allt själv.
Jag förstår inte hur man tänker då.
Hur kan man få ett sånt storhetsvansinne?
Vad hände med ordet ödmjukhet?
Det finns tyvär för många som mår bättre av att försöka bryta ner andra för att själva må bra.
Försök istället att göra som många av oss andra. Jobba med dig själv och din självkänsla och självförtroende så ska du se att du kommer att må bättre. Och när du gör det så kommer du också inse hur sönt det är att kunna glädjas åt någon annans lycka och glädje.
Eller har jag inte rätt.
Jag älskar verkligen människor som vågar gå fram till en helt okänd personn och ger den personen en komplimang. Att höja någon annans självförtroende är bland det bästa vi kan göra när världen ser ut som den gör.
Låter kanske lite mesigt nu men vi behöver verkligen kärlek. Så ut och sprid kärlek med er.
Det ska iallafall jag göra.
Jag började min morgon med att ge en ensam liten söt dam en komplimang. Jag sa att jag tyckte att hon var väldigt vacker.
Hon blev överlycklig och sa att jag räddat hennes dag.
Förstår ni hur lycklig jag känner mig nu.
Puss

Inspirerad..

Sitter på tåget mellan Stockholm o Helsingborg.
Det är ju alltid då mina tankar kommer.
Efter att ha haft en underbart mysig jul.
Med släkt,familj o vänner så är det återigen dags att åka ner till Skåne för att köra show på nyår.
När jag var uppe i Stockholm så hade jag ett otroligt möte med Joanna o våran låtskrivare/producent/manager Johan.
Han är så grymt bra och fantastiskt är det att han vill jobba med oss..
Det är lite därför jag la in bilden på Grace Jones.
Nyss så såg jag två filmer som alla bör se: Gran Torino o The great debaters.
Båda var riktigt bra och inspirerade mig.
Speciellt The great debaters.
Ett citat som jag gillar är: Om någon knuffar dig ner på marken. Så reser du dig upp och blir starkare.
Det är ett måste om man ska lyckas som mörk kille i Sveriges blonda musikbranch.
Man kan nog inte beskriva i ord hur sårad jag blev för andra året i rad som jag föll på mållinjen inför MELODIFESTIVALEN.
Nu ska jag borsta av mig detta då jag får jobba med en av Sveriges bästa låtskrivare.
Men jag sjönk långt ner i mörkret när jag fick mitt besked om att vi inte fick vara med. Utan att en annan grupp som dessutom har varit med ca hundratusen gånger. Att dom ska göra låten.
Kände bara för att byta färg. Operera mig vit o bli blond o blåögd.
Men nu är jag stark igen och tänker visa tillsammans med min fantastiska Joanna att snart ska ni få se ngt som Sverige inte har visat...
Gott nytt på er alla.
Låt nu 2010 bli ett riktigt GALA år..
KÄRLEK

Bus4you

Jag har kommit på ett härligt färdmedel från Stockholm.
Bus4you.
Kör från Stockholm-Göteborg-Helsingborg.
För det första sitter man bekvämt.
Sen är det internet gratis ombord. Busschaffisarna är helt underbara.
Och bussarna är nästan aldrig fulla. Så det gör att man kan sitta och bara njuta och tänka.
Det behöver jag.
Jag satt verkligen denna resa och funderade på hur mitt liv är.
De senaste veckorna har det som Oskar Eliott sa på min födelsedag: Det är inte alltid lätt att vara Alex Falk.
Det har jag verkligen känt dom senaste veckorna.
Föll på mållinjen för andra året i rad till Melodifestivalen.
Känns grymt tungt och ledsamt.
Då det är min största dröm och har alltid varit.
Men samtidigt så glädjer jag mig åt min kära underbara sjönsjungande vännina Linda Pritchard som ska vara med.
Men sen blir jag väldigt besviken på en viss person. För det känns verkligen som om han försöker sätta stopp för mig hela tiden.
Jag vet att det är tufft. Men när samma människor lyckas komma mer vart och vart annat år så börjar man ju fundera.
Är det så att man måste vara mega Svensk och se ut på ett visst sätt för att få vara med där.
Nej ibland så släpper dom ju in en som dom tycker sticker ut lite lite..
Är absolut inte bitter. Mest ledsen.
Det är många gånger som jag önskar att jag blev född vit, blond och blåögd o straight.
Hade det då varit enklare. Hade man inte behövt kämpa lika hårt då om man hade den rätta looken men kanske en medelmåttig röst.
Hade det varit enklare om jag kunde le ett kladdigt leénde och flirtat lite exta med gaypubliken samt juryn.
Säger absolut inte att det är någon som gjort detta. Men undrar bara om det hade varit lättare.
Nästa sak som gjorde att jag börjar tvivla på om jag verkligen ska fortsätta mitt liv som Alex falk är ju såklart alla glåpord och dom som jag verkligen provocerar.
Jag vill ju bara sprida glädje och få folk till att älska varandra och ha på sig det dom vill och känner sig snygga o bekväma i.
Men det fick jag ju snabbt äta upp.
I trappan på Cardinal(ett inneställe i Helsingborg)
Så gick jag och pratade med en tjej. Vi skrattade.
Hlt plötsligt dök hennes pojkvän upp och slog mig två gånger över ansiktet. Gjorde så att jag fick lock för örat. Detta hände i torsdags och locket är kvar.
Jag hade verkligen inte sagt eller gjort något.
När jag sprang ut för att polisanmäla denna kille, som förlåt mig nu men var av utländsk härdkomst. Talade brytning och hade såklart redan bråkat med en vakt på Harrys innan. Vi såg honom där.
Iallafall så säger han att jag har kallat honom för: håll i hatten nu: BÖGJÄVEL...
Ööööööö. Oki.. TROLIGT!!!
Det värsta är ju att han kände dörrvakterna på Cardinal. Så då portar dom mig. För att jag är för provocerande. Detta mina kära vänner händer nog bara i en liten små stad där säger maffia nu. Istället för andra ord. Bestämmer..
Som jag sagt i mina tidigare bloggar så blir jag så trött.
Trött på att jag alltid ska försvara mig. Trött på att invandrarkillar som han bara går ut för att bråka.
Ni jag säger ni för ni av er sort som går ut för att slåss. Ni börjar bli många.
Och ni vet inte vad ni gör med framtiden.
NI FÖRSTÖR.
Ni väcker upp rassismen. Ni väcker upp främlingsfientligheten.
Är detta vad ni verkligen vill?
Fly från ett krig för att väcka ett nytt på den plats ni kom för att få frid på!!
NU MÅSTE DETTA TA SLUT.
Annars kommer det nog att bli krig här i Sverige också.
Och det vill inte jag.
Hur svårt ska det vara att våga älska och ge varandra en kram. Eller säga att man gjort någontig bra till någon. Säg jag älskar dig oftare till varandra.
PÖSS

Tack

Nu var det väldigt länge sen som jag skrev känner jag.
Den första november så var det alltså dags för mig att nå den mogna åldern.
30år..
Jag vill börja med att tacka Patricia samt all personal på båten som hjälpte till att göra min födelsedag till den bästa födelsedagen ever.
Tack Johan o Hayden.
Sen vill jag även tacka alla mina underbara vänner som kom och gav mig så mycket kärlek.
Vi blev 88st galna och roliga vänner.
Tack till mamma o pappa för erat underbara tal.
Usch jag börjar gråta bara jag tänker på det.
Mina kusiner.. Älskar er.
Ni kommer att få igen.
He he he..
Nu väntar jag bara på det största beskedet i mitt liv.
Ska vi få vara med i melodifestivalen i år.
Eller kommer det att bli nästa år.?
Fy vad jag hoppas.
Puss på er alla.

Det börjar närma sig!!

Herregud vad allt går fort..
Igår så var det rep och fotografering av G1. Känns riktigt bra och kul.
Som ni ser så vi alla fyra så olika varandra. Men vi är så lika personlighetsmässigt.
På måndag är det premiär för gruppen. Och vilket gig det kommer att bli då.
Första spelningen blir som gästartister med underbara gruppen Schlagerfeber på goldenhitsc. Dessutom så har Johan Petré en premiärfest på golden den kvällen. Så det är tydligen över 800personer som kommer. Snacka om branchkväll..
Blir pirrig bara jag tänker på det. Men ser verkligen framemot denna kväll..
Ses vi där?
Kärlek till er alla.

GALAXY ONE

Vad konstigt det kan kännas.
Jag har ett jobb som jag verkligen älskar och brinner för.
Att få göra det man har drömt om som liten.
Hur många får egentligen göra det??
Min familj är mitt liv. Dom står bakom mig och har alltid gjort det.
Jag älskar dom så mycket. Samma med min älskling och min älsklings underbara familj som har tagit in mig i deras liv.
Jag har en massa vänner som jag inte vet vad jag skulle göra utan dom.
Galaxy one är gruppen som jag är med i.
För er som inte har hört oss så har vi alla kämpat väldigt hårt.
Så jag hoppas att allt går som planerna och att alla får höra oss snart. Bilden som jag la upp nu är på oss från ett möte.
Men hur kan det nu då komma sig att fast jag har allt detta. Så kommer hösten och då händer något inom mig.
Jag glömmer plötsligt allt det vackra som jag har.
Så känner jag mig plötsligt helt ensam och övergiven.
Jag vet ju att jag inte är det.
Undrar om det blev ännu starkare efter att den här människan hotade mig?
Att jag inte riktigt kan släppa det.
Jag vet inte.
Allt känns bara så konstigt och jag kan inte riktigt förstå varför.
Ja ja ja.. Det går säkert över snart.
Imorgon kommer ju min far och ser på showen. Och det kommer ju att bli otroligt kul.
Massor med kärlek till er alla.