MJ!!!

Det känns ganska lustigt att jag snart är 30år.
30 år och kan ibland bete mig som en riktig barnunge.
När jag fick höra om Mickael Jackssons plötsliga bortgång, så trodde jag först inte på det.
jag tänkte att han bara ville försvinna.
Nu när jag såg hela begravningen och konsertern som visades efteråt.
Då kom tankarna i mitt huvud..
Han är borta.
Våran kung av pop.
Jag upptäckte att jag satt framför tvn och grät som om jag vore ett fan som stod nedanför i publiken. Tårarna ville inte sluta rinna.
Och inte blev det bättre i slutet av begravningen när hans dotter började storgråta i hennes tal.
Då ville jag ju bara rusa upp på scen och krama henne.
Jag har verkligen aldrig känt så starkt för någon artist.
När jag var liten så verkade det som om att bara för att jag var mörk så skulle jag kunna dansa som honom.
Men jag vägrade att lära mig göra moonwalk eller att kopiera honom.
Det ångrar jag nu idag.
När jag går och lägger mig inatt så ska jag spela mina favorit ballader: Will you be there, I´ll be there, Smile som förövrigt MJs bror gjorde så fantastiskt bra och gone to soon, som Uscher gjorde så att tårarna flög ur ögonen på mig.
Min första Cd skiva jag någonisn hade, den fick jag av min farfar. Kommer aldrig att glömma den. Det är BAD med MJ.
Denna dag var verkligen tung.
SNÄLLA BÖRJA ÄLSKA VARANDRA MER. VÅGA SÄGA ATT DU ÄLSKAR DINA NÄRA,KÄRA. TÄNK OM DET BLIR FÖRSENT OCH DU HANN ALDRIG SÄGA DET TILL DOM.

Avslutar med pastorns ord till MJs barn:

"There was nothing strange about your daddy! It was strange the things he had to deal with!!