Resan till Colombia. Del4.

Vi anledde till staden som jag kommer ifrån:Medellin. När vi satt på bussen från flyget och åkte genom den vackra landsbygden. Då hade jag musik på. När min vän Sarah Dawn Finers låt home kom i mina öroon och när jag såg den underbart vackra landsbygden. Då fick jag kämpa. Tårarna kom i ögonen. Jag tänkte hela tiden att kanske just här föddes jag. När vi kom in i Medellin så visade det sig verkligen vara en stad med fart i. Här finns verkligen alla olika slags folkslag. Men det finns inte någon som jag kan identifiera mig med. Dom svarta är mycket svartare än vad jag är. Jag ser folk som ser ut som min kompis Fransisco. Dom ser ut som mina vänner: Martin Strand, Andreas O Martin Kärrfelt. Flera som jag känner som är adopterade eller som kommer ifrån Sydamerika. Men ingen som jag. Börjar nu tro mer o mer att dom hade rätt på kanal 4 när jag sökte till programet spårlöst. Då hittade dom att min mamma troligtvis jobbade hos en vit familj. O pappan i den familjen o min biologiska mamma hade trevligt (eller inte) en natt. O att jag är mulatt. Något jag dock la märket till här i Medellin är att många killar har samma gångstil som jag. Många går ganska fjolligt. Inga här härmar mig eller pekar o skrattar som i Sverige. Precis samma som när jag var i Grand Canaria. Man är absolut inte en obvious bög här. Underbart att få vara som man är. Det dom reagerar lite på är när mamma håller i mig eller om jag tar tag i mamma. Det såg jag tydligt när vi åkte ett fullsatt tåg (Metro) då jag höll på att rammla så tog jag tag i mamma. En kille reagerade så mycket att det såg utsom om han skulle flyga på mig. Han verkade tro att jag skulle ta mammas handväska. När hon sedan höll i mig. Jag kan inte beskriva hur undrande han såg ut. Vi åkte till den delen som mamma o pappa rörde sig i när dom hämtade mig. Mamma var ensam när hon hämtade Ana. När vi kom dit såg jag att biografen som jag sett på bild som liten låg kvar. Jag fotade den med. Kommer lägga in bilden från 1980 samt från 2011. Ska bli kul att jämnföra när jag kommer hem. Området var väldigt tufft. Mamma lokaliserade oss fram till Hotell Ambassadör som hon o pappa bodde på när dom hämtade mig. Och där även mamma bodde på 1983 när hon hämtade Ana. Det låg kvar. Vi tittade först in i lobbyn. Sen föreslog mamma att vi skulle åka upp o ta en kaffe om man fick. Och det fick vi. Så vi åkte upp. När vi kom upp så var där endast vi. Hotellet var nu ganska slitet. Man märkte snabbt att det hade varit ett riktigt inne hotell på 70-90talet. Vi satte oss vid ett bord. Då ut kliver en man. När Ana beställer tre kaffe ser hon att mamma stirrar jätte konstigt på mannen. Ana säger till mamma: varför tittar du så konstigt på honom? Mannen går. Mamma säger att hon tror att han jobbade där när hon o pappa var där. Hon säger: jag tror att han heter Fernando. Hon berättar att man fick ju väldigt fin kontakt med dom som jobbade där då. Man höll sig ju nästan hela tiden vid poolen på taket. Nu kommer mannen tillbaka. Ana frågar om han jobbade här för 31år sedan? Javisst säger han. Syster frågar nu vad han heter. Fernando Louiz svarar han. Jag ryser o tårarna är på väg. Mamma gråter o har gåshud. Vi förklarar för honom. Hela hans kroppspråk ändras. Han är ganska gammal. Man ser nu hur han minns det hotell som det var då. Han blir rörd. Försvinner igen men kommer snabbt tillbaka. Vi frågar efter notan. Men han vill bjuda pga det fantastiska mötet. Mamma frågar om städerskan som heter Nelly som jobbade där då. Hon lever men är inte kvar. Dom är inte så många kvar från den tiden. Ana berättar att i mitt fotoalbum så har vi bild på honom hemma i Sverige. Han tar oss upp på taket där poolen finns. När vi kommer upp ser jag direkt att det är sig likt från bilderna ur mitt fotoalbum. Det är ju nu fallfärdigt men sig likt. Jag ser bilden där jag sitter o plaskar med fötterna i vattnet. Mamma sitter bakom mig o håller i mig. Jag fotar nu poolen som en galning från alla vinklar. Vi fotar även Fernando, utsikten mot den skola som en gång låg nedanför som vi också har bilder ifrån hemma. Herregud vad lyckliga vi var när vi sagt hej då o tackat Fernando. Hotellet ska eventuellt bli universitet efter nyår. Snacka om timing. På kvällen sen åker vi in o tittar på ljusutställningen som alla färdas in för att se. Galet mycket folk. Karneval stämmning och otroligt vackert. Nu sova för imorgon blir det möte nr två. Berättar mer imorgon. Godnatt från Medellin.!!

Idag var en lång dag. Upp ganska tidigt och gick på en lång söndags promenad. Gatan som vi gick på är alltid avstängd för trafik på söndagar under en viss tid. Så förbi oss passerade cyklister, hundägare, barnfamiljer samt folk som sprang. Vi hade det väldigt varmt o soligt. Vi hoppade efter ett tag på en buss där dom gick. Man vinkar verkligen in bussar som man gör med taxi hemma i Stockholm. Man hinner knappt in i bussen innan dom gasar iväg. Det luktar god mat och härlig parfym överallt i Bogota. Aldrig svett eller något annat otrevligt. I bussen spelas glad hög salsa musik. Dom kör som galningar. Vägarna är ganska ojämna. Vi hoppar av och går upp till en jätte stor marknad. Där finns så mycket smycken, tavlor, lampor,kläder. Du kan köpa allt möjligt. Även hundvalpar. Så förstå när jag säger allt. Jag köper en jätte fin Colombiansk ring. Samt en fin mössa som det står Bogota på. Vi strosar runt på gatorna där alla stånden är. Sen går vi till en underbar Asiatisk restaurang där vi äter så fantastisk god mat. Standarden är som på Berns o East. Men billigare. Vi riktigt rullar därifrån. Tar en buss vidare. För nu ska vi upp på monserat. Högsta berget i Bogota. Vi hoppar av bussen o byter till taxi. Kommer fram till stationen där man antingen tar bergtåget eller linbanan upp. Vi åker upp med bergtåget. Herregud vad fint det var där uppe. Väldigt religöst. Och högst upp ligger även en stor katedral. Det är ganska kallt och mycket folk. Alla fotar som galningar. Vi avnjuter den vackra utsikten både mot staden samt mot dom fina gröna bergen. Med dess vackra blommor. Sen tar vi en kaffe och tar linbanan ner. Vid varje stolpe vi passerar på vägen ner så skriker alla högt av glädje. Vi har börjat prata med ett trevligt Franskt par. Dom tycker Svenska låter svårt. Så vi lär honom några vanliga svenska ord samt meningar. Nej inget snuskigt eller fult. Han berättar att dom ska resa runt i Sydamerika i sex månader. Varav en månad i Colombia. När vi är nere tar vi nu en taxi hem och går o köper en pizza. Nu har jag packat det jag behöver inför imorgon. Då bär det av mot Medellin där jag kommer ifrån. Vi ska vara där i tre dagar. Berättar mer om dom nästa gång. Sen flyger vi till Karibien o då blir det sol och bad. Men jag berättar ju dag för dag. Så mer om det senare. Nu ska jag snart sova. Puss

Resan till Colombia.2

Herregud vilken julafton. Ett minne för livet. Vi var inbjudna till en familj och deras släkt. Dom bor i norra Bogota som var väldigt fint. Vi bestämde med Juanita som hämtade oss att kl sju skulle vi åka. Ana min syster sa att då blir det säkert runt halv nio detta kvällstid. Mycket riktigt. Så blev det. Halv nio hämtade hon oss. Men hon ringde innan och sa: kan vi säga halv nio. Vi satt som riktiga Svenssons helt klara tjugio över åtta. När vi kom dit var vi först. Det droppade in gäster allt senare o senare på festen. Alla då menar jag alla hade tomteluvor på sig. Det spelades hög salsa musik och buffén samt drycken var fantastisk. Granen var klädd med tomtar och blinkade av blått ljus. Alla gav oss och varandra kindpussar o pressenterade sig. Även barnen kom in o kramade varandra och oss o pussade oss på kinden som om vi verkligen vore släkt. Jag hade flera gånger tårar i ögonen av all värme och kärlek som fanns. En kvinna var ingift Amerikanska men fler pratade engelska och översatte glatt det som sades. Så mamma och jag kunde förstå. Under granen så växte och växte antalet paket. Jag överdriver nog inte när jag säger att det tog nog säkert 3,5timmar när alla paket hade öppnats. Innan dess var det släktfoto som även mamma jag o syster skulle vara med på. Vi konstaterade att det var mycket barn där. Inte en enda gång under kvällen natten så bråkade dom, skrek eller grät. Ingen. Han som gav ut alla paket hade samma engagemang och glädje hela tiden. Oavbrutet i 3,5 timme. Vi hade köpt pressenter och fick även pressenter. Till familjen Falk med våra namn. Från Jesubarnet stod det på våra klappar. När alla paket var öppna höjdes ljudnivån på stereon igen. O mannen som hållt i paket utdelningen stängde av mikrofonen som han pratat i. Ja han hade mikrofon. Dom sista gästerna anledde precis innan släktfotot. Alltså runt tolv på natten. Några tonåringar frågade nyfiket om det var sant att dom varje år visar Kalle anka och hans vänner på tv i Sverige. Dom hade läst det i en tidning. Vi berättade då att det stämde. Det tyckte dom var häftigt. Vi förklarade att Svensk jultradition ser ganska annorlunda ut. Samt maten också. Vi tackade så mycket för oss då vi var väldigt trötta. Kramade o pussade alla hej då. Fick skjuts hem. Och nu ska jag lägga mig o sova efter en utav dom bästa kvällarna i mitt liv. Godnatt!!!!

Resan till Colombia.1

Flygresan gick otroligt bra. När vi landade i Bogota så frågade dom om mitt Colombianska pass och om dubbla medlemskap. När dom förstod situationen så var det inga problem. Vi blev trevligt bemötta. Vi tog sen en taxi med syster hem till hennes stora hus. Hon delar egentligen med tre andra personer. Men dom var bortresta. Så jag o mamma fick egna rum. Idag vaknade vi tidigt och gick och åt frukost på ett mysigt ställe. Färskpressad juice. Croassanger o scrambled eggs. Gott kaffe. Sen åkte vi in till en stor marknad. Släng dig i väggen Hötorget samt saluhallen. Detta var så stort o människorna väldigt fattiga. Det kändes verkligen i min mage att nu är den Svenska tryggheten långt borta. Jag befinner mig nu i en helt annan världsdel. Jag känner mig absolut inte hemma här. Känner mig vit och blond o blåögd. Jag blir ju inte betraktad så. Även om jag endå känner att jag blir beskådad o betraktad. Inte på ett hotfullt sätt. Mer nyfiket. Jag har precis som jag trodde innan sett en otrolig blandning av olika ursprung. Indianer av olika slag. Svarta men otroligt mycket mörkare än mig. Har inte sett någon som påminner om mig. Militärer ser vi. Dom skrämmer mig. Man är liksom inte van att se så hårda militärer som står med sina stora skjutvapen och ganska allvarliga ansiktsuttryck. Man ser inte många barnvagnar. Dom flesta bär sina barn. Även småbarnen bär på dom yngsta. Jag såg en ung kille i trettonårsåldern som låg i en hörna och försökte sova. Jag sa inget till mamma o syrran att jag sett honom. Det behövdes inte. För sekunderna efter det klev det på en kille i samma ålder. Han pressenterade sig som Juan. Berättade att han försörjde sin mamma o syskon genom att sälja choklad på gatorna. Han var ganska mager och hade smuttsiga kläder. Det gjorde otroligt ont. Och något säger mig att jag kommer att få se mycket mer av det. Efter att ha sett president området och ätit lunch så ska vi nu sätta oss i solen o byta lite julklappar. Och ja syrran gav Juan pengar!!! Skriver mer imorgon!!