Resan till Colombia. Del4.

Vi anledde till staden som jag kommer ifrån:Medellin. När vi satt på bussen från flyget och åkte genom den vackra landsbygden. Då hade jag musik på. När min vän Sarah Dawn Finers låt home kom i mina öroon och när jag såg den underbart vackra landsbygden. Då fick jag kämpa. Tårarna kom i ögonen. Jag tänkte hela tiden att kanske just här föddes jag. När vi kom in i Medellin så visade det sig verkligen vara en stad med fart i. Här finns verkligen alla olika slags folkslag. Men det finns inte någon som jag kan identifiera mig med. Dom svarta är mycket svartare än vad jag är. Jag ser folk som ser ut som min kompis Fransisco. Dom ser ut som mina vänner: Martin Strand, Andreas O Martin Kärrfelt. Flera som jag känner som är adopterade eller som kommer ifrån Sydamerika. Men ingen som jag. Börjar nu tro mer o mer att dom hade rätt på kanal 4 när jag sökte till programet spårlöst. Då hittade dom att min mamma troligtvis jobbade hos en vit familj. O pappan i den familjen o min biologiska mamma hade trevligt (eller inte) en natt. O att jag är mulatt. Något jag dock la märket till här i Medellin är att många killar har samma gångstil som jag. Många går ganska fjolligt. Inga här härmar mig eller pekar o skrattar som i Sverige. Precis samma som när jag var i Grand Canaria. Man är absolut inte en obvious bög här. Underbart att få vara som man är. Det dom reagerar lite på är när mamma håller i mig eller om jag tar tag i mamma. Det såg jag tydligt när vi åkte ett fullsatt tåg (Metro) då jag höll på att rammla så tog jag tag i mamma. En kille reagerade så mycket att det såg utsom om han skulle flyga på mig. Han verkade tro att jag skulle ta mammas handväska. När hon sedan höll i mig. Jag kan inte beskriva hur undrande han såg ut. Vi åkte till den delen som mamma o pappa rörde sig i när dom hämtade mig. Mamma var ensam när hon hämtade Ana. När vi kom dit såg jag att biografen som jag sett på bild som liten låg kvar. Jag fotade den med. Kommer lägga in bilden från 1980 samt från 2011. Ska bli kul att jämnföra när jag kommer hem. Området var väldigt tufft. Mamma lokaliserade oss fram till Hotell Ambassadör som hon o pappa bodde på när dom hämtade mig. Och där även mamma bodde på 1983 när hon hämtade Ana. Det låg kvar. Vi tittade först in i lobbyn. Sen föreslog mamma att vi skulle åka upp o ta en kaffe om man fick. Och det fick vi. Så vi åkte upp. När vi kom upp så var där endast vi. Hotellet var nu ganska slitet. Man märkte snabbt att det hade varit ett riktigt inne hotell på 70-90talet. Vi satte oss vid ett bord. Då ut kliver en man. När Ana beställer tre kaffe ser hon att mamma stirrar jätte konstigt på mannen. Ana säger till mamma: varför tittar du så konstigt på honom? Mannen går. Mamma säger att hon tror att han jobbade där när hon o pappa var där. Hon säger: jag tror att han heter Fernando. Hon berättar att man fick ju väldigt fin kontakt med dom som jobbade där då. Man höll sig ju nästan hela tiden vid poolen på taket. Nu kommer mannen tillbaka. Ana frågar om han jobbade här för 31år sedan? Javisst säger han. Syster frågar nu vad han heter. Fernando Louiz svarar han. Jag ryser o tårarna är på väg. Mamma gråter o har gåshud. Vi förklarar för honom. Hela hans kroppspråk ändras. Han är ganska gammal. Man ser nu hur han minns det hotell som det var då. Han blir rörd. Försvinner igen men kommer snabbt tillbaka. Vi frågar efter notan. Men han vill bjuda pga det fantastiska mötet. Mamma frågar om städerskan som heter Nelly som jobbade där då. Hon lever men är inte kvar. Dom är inte så många kvar från den tiden. Ana berättar att i mitt fotoalbum så har vi bild på honom hemma i Sverige. Han tar oss upp på taket där poolen finns. När vi kommer upp ser jag direkt att det är sig likt från bilderna ur mitt fotoalbum. Det är ju nu fallfärdigt men sig likt. Jag ser bilden där jag sitter o plaskar med fötterna i vattnet. Mamma sitter bakom mig o håller i mig. Jag fotar nu poolen som en galning från alla vinklar. Vi fotar även Fernando, utsikten mot den skola som en gång låg nedanför som vi också har bilder ifrån hemma. Herregud vad lyckliga vi var när vi sagt hej då o tackat Fernando. Hotellet ska eventuellt bli universitet efter nyår. Snacka om timing. På kvällen sen åker vi in o tittar på ljusutställningen som alla färdas in för att se. Galet mycket folk. Karneval stämmning och otroligt vackert. Nu sova för imorgon blir det möte nr två. Berättar mer imorgon. Godnatt från Medellin.!!