Idag var vi inne på ICBF. Det var där mamma o pappa skrev på pappret när dom adopterade mig och syster. Vi skulle idag se om dom hade mer info om mig. Åh vad tillmötesgående och trevliga dom var. Sån otrolig värme o kärlek vi fick. Först fick vi fylla i papper o visa pass. Sen skulle en kvinna godkänna. Det gjorde hon glatt. Sen satt vi o väntade i flera timmar medans dom i arkivet letade o letade. Det är ju 30år sedan o systemet har ju ändrats sen dess. Dom hittade ingenting. Vilket dom tyckte var väldigt konstigt o frustrerande. Så vi ska tillbaka imorgon igen. För vi hade nämligen ett möte med Carmen. Så vi var tvungna att gå. Carmen är en fantastisk kvinna. Hon tog hand om mamma o pappa när dom var nere för att hämta mig. Samt tog hand om mamma när hon var nere ensam-83 för att hämta syster. Carmen har gjort väldigt väldigt mycket. För adoptionscentrum samt för kvinnor i Colombia . Jag kan inte skriva allt hon gjort. Det kommer att bli en bok då. Men hon är Enastående. Jag hade ju bara sett henne på bilder i mitt fotoalbum från 1980. Mamma hade inte träffat henne sen hon hämtade syrran83. Vi var super nervösa o förväntansfulla. Ana hade bestämt med Carmen att vi skulle ses på ett Café i ett stort köpcentrum. När vi kom dit sken solen. O vi tittade oss omkring. Ana sa du tittar mest mamma för du vet ju hur hon ser ut. Mamma sa att hon faktiskt inte sett henne på 30år. Just då vände jag mig om och såg henne. Hon kom med snabba glada steg mot oss. Hon log verkligen med hela kroppen. Vi kramades allihoppa. Det var en sån underbar o overklig känsla. Först då förstod jag nog att jag nu befinner mig i COLOMBIA. Vi hade bilder med oss från när Carmen håller mig 1980 o jag pussar på hennes sminkspegel. På den bilden är hon runt 30år. Hon ser lite tantig ut då hon har kort Afro hår. Hon ser ganska lång ut i är lite ljusare än jag. Nu ser man att det är hon. Men hon har rakt hår och är väldigt vacker. Man kan absolut inte tro att hon är över 60år. Då körde hon en risig Renault. Nu kör hon en fin silver mitshubishu. Vi sitter o pratar,fikar o skrattar länge. Hon får sen en Pressent som mamma köpt. Jätte fint Svensk designat glasljus. Hon blir rörd av det. Vi fick jätte fint Colombianskt kaffe med fina o massa bönor. Sen frågar hon om hon får visa oss runt i Medellin. Klart!! Vi åker upp till ett område som är nybyggt. Las Palmas heter det. Hon berättar att när hennes barn var små(dom är 7år äldre än vad jag är) så brukade hon ta dom hit på picknick. Det gick inte att föreställa sig nu. Då var det bara skog o åkrar i bergen. Nu var det svin dyra höga 22våningars lyxhus överallt. Med världens vackraste utsickt över Medellin. Vi stannar till högt uppe o går av o tittar på utsikten som är galet vacker. Jag överdriver inte nu. Men när vi kommer högre upp är lyxvillorna gigantiska. Det är som ett avsnitt av Hollywood fruar. Portar där poliser vakar överallt. Taggtrådar o höga murar. Carmen bor i detta område. Det förstår vi o det märks. Hon vill inte skryta o det är ingen show of.. Men hon vet att vi ska se fattiga kvarterern imorgon. Så hon vill att vi ska se klyftorna o hur det är så otroligt uppdelat. Medellin som stad nere i centrum är väldigt hur ska jag säga rensat och plastigt nu 2011. Det märks. Inte mycket uteliggare o visad fattigdom som när mamma o pappa var nere. Man ser det självklart. Men det gör man i Sverige med. Men dom har "flyttat" bort fattigdomen mer för att dom med pengar ska kunna få mer utrymme. Därför vill vi se hur det ser ut för dom som inte har pengar. Vi bor i ett fint område. Vårt Hotell är mycket fint. På gatorna utanför cyklar poliser runt sina kvarter o håller vakt. Dom ringer i en klocka för varje varv. Typ mitt kvarter är lungt. Jobbigt ljud men det känns endå rätt tryggt. Vi åker tunnelbana o taxi. Carmen vågar inte ta tunnelbanan ( Metro heter den) hon tycker det är farligt. Medans vi inte känner ett dugg obehag av att åka den. Oki vi åker inte nattetid. Men endå när det är mörkt. Det känns lite som om hennes bild är från media fortfarande. Att man blir skjuten på Metro bara man kliver på. Bor man jätte skyddat länge så blir det nog som en bubbla man lever i. Det finns läskiga gator absolut. Vi hamnade på en. Även om det var dag blev jag rädd. Men vi vände snabbt o lyckades ta en vanlig väg. Men måste endå såga att jag inte känner mig rädd i Medellin. Trodde att jag skulle sitta på hotellet hela tiden eller ta taxi överallt. Så har det verkligen inte varit. Trodde att så fort vi satte på tvn så skulle det handla om gisslandrama eller kidnappning. Men nej. En sjuårig kille hade försvunnit såg vi på nyheterna imorse. Men dom hittade honom. Sen vet vi faktiskt inte, om detta är smällare vi hör på natten från bergen eller om någon skjuter. Förmodligen smällare. Eftersom att det snart är nyår. Hemma börjar ju kidsen också smälla mycket på gatorna i mellandagarna. Nu måste jag sova. Upp tidigt imorgon o se om dom hittat något om min barndom!! Puss!!!!
Bilden är på Carmen som var mamma o pappas advokat o tog hand om dom när dom hämtade mig. o när mamma hämtade Ana (syster)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar