Livet går upp o ner.

Jag är nu 32år gammal.Många gånger har jag funderat på vad han/hon där uppe i himmelen har för plan för mig.
Några gånger har jag inte orkat utan har då försökt att ge upp. Som tur är så har det aldrig lyckats.
Jag har nog lite för många runt omkring mig som jag inte heller vill såra och lämna.
Nu när jag äntligen har börjat ta tag i mitt liv så känner jag livsglädje igen.
Ikväll ska jag på dejt vilket känns mycket spännande. Då jag känner mig glad o stark.
Igår blev det dessutom klart att jag ska sjunga i Oslo på Wallmans. Känner mig laddad o längtar.
Tror verkligen att jag kommer att trivas i Oslo..
Ni kommer väl och hälsar på o ser showen??
Kram

Resan till Colombia. Del9

Då var vi tillbaka i Bogota igen! Idag tog vi en promenad. Sen var vi inne i det gigantiska shoppingcentret. Här samlades högre medelklassen. O det märktes verkligen. Ansiktslyftningarna bara strömmade fram här inne. Män samt kvinnor. Bögarna studsade fram en efter en. Det fanns butiker med kläder som skyddar dig när du gjort olika kroppsoperationer. Alla människor här var otroligt stela o olikt dom Colombianer vi träffat innan. Inte mycket kärlek o glädje alls skulle jag säga. Kläderna kostade ungefär som hemma. Ungefär samma butiker. Lite lite annorlunda stil bara. Vi gick o tittade tog en fika. Sen åkte vi till ett annat köpcentrum. Inte lika fint men väldigt stort. Jag o Ana var ganska trötta efter att ha varit ute med Amerikanarna igen dagen innan. Vi var på en jätte stor fest för ungdomar runt om i världen som reser runt i SydAmerika. Så mycket folk o bra musik. Vi dansade till kl 03då dom stängde. Festen fortsatte på andra sidan gatan. Men då gick vi hem. Vi träffade mycket härliga människor. En kille från Holland. Vincent heter han. Super go. Han o jag dansade samt sjöng Holländska schlagerlåtar ute på balkongen. Men tillbaka till Bogota nu. För efter att ha varit i mindre städer så kände ju poliserna ganska snabbt igen mig,syster o mamma. Så dom stirrade inte längre. Vet inte om jag skrev om detta förut. Men vi skulle gå igenom en gata som såg lite avspärrad ut. Syster gick fram o frågade poliserna som stod vid gatan o frågade om man fick gå här. Det fick man. Så Ana gick först. Sen mamma o sist jag. När jag gick lite förmodligen för nära mamma. Enligt polisen. Så började han treva efter sitt vapen. Eftersom att jag förstått att dom är alltid misstänksamma mot svarta så sa jag något till mamma. Plus att jag var snabb att få med mamma. Hon vände sig om o svarade. Polisen stirrade nu ordentligt men släppte sitt vapen o vände sig sen om. Nu när vi är i Bogota så är ju stan enorm. Så ingen polis känner igen oss o vet vår historia. Att idag adoptera barn inom Colombia är vanligt. Men ingen adopterar svarta barn. Jag har i Sverige aldrig blivit misstänkt som tjuv när jag går in i en butik. Jag vet ju hur man för sig o är artig. Så expiditerna slappnar av o är trevliga. Dom springer inte efter mig o sneglar o tror att jag ska sno. Som do gör med andra människor som kommer in o inte kan föra sig. Utan dom kommer in o svär åt varandra o kallar varandra könsord o det ena efter det andra. Det jag ska komma till är att jag har aldrig känt mig granskad i en butik i Sverige. I Bogota var jag så nära på att bryta samman den dagen då vi var i butikerna. Jag vet att dom är noga mot o allt o alla när det gäller stöld. Men när man som svart kommer in i en butik. Så blir man snabbt påminnd om färgen man bär. Överallt såg jag hur dom gick igenom folks påsar, väskor o shoppingkassar. Mest mest var dom svarta som poliserna kollade. Mig kollade dom aldrig då jag inte hade väska eller kasse denna dag. Men dom kollade mig inne i butikerna. Jag höll på att bli galen. Ville bara skrika åt dom att jag tänker inte stjäla något. Det var så uppenbart att dom lämnade mig ifred varje gång jag tilltalade mamma med mamma. Eller när vi pratade så då förstod dom väl att vi tillhörde samma sällskap. För ofta inne i butikerna så gick mamma o syrran brevid varandra o jag lite efter. Jag har aldrig någonsin blivit så arg, sårad o påmind som i butikerna idag. När jag tillslut fick ett litet utbrott o sa högt men kan hon (en vakt) granska mig lite mer. Hon hade kollat på mig uppifrån o ner hur länge som helst. Flera gånger. O jag sa det nu så mamma o syrran hörde. För dom kom snabbt fram till mig. Jag sa då att jag inte orkar med detta längre o detta är verkligen enbart för att jag är svart. Syrran sa jag vet! Mamma sa vi går med dig nu istället. Vi gick. Det finns ett stort område i Colombia där det bara bor svarta. Det är väldigt fattigt. O dom har inte så bra rykte. Men man tycker endå att vakter, poliser här i Bogota kunde läsa av kroppsspråk o att jag inte stämmer in alls på dom punkter som dom här nere som stjäl saker!!! Det var en jobbig o påfrestande dag!! Nu sova!! Puss

Resan till Colombia. Del8

Då var vi tillbaka i Bogota igen! Idag tog vi en promenad. Sen var vi inne i det gigantiska shoppingcentret. Här samlades högre medelklassen. O det märktes verkligen. Ansiktslyftningarna bara strömmade fram här inne. Män samt kvinnor. Bögarna studsade fram en efter en. Det fanns butiker med kläder som skyddar dig när du gjort olika kroppsoperationer. Alla människor här var otroligt stela o olikt dom Colombianer vi träffat innan. Inte mycket kärlek o glädje alls skulle jag säga. Kläderna kostade ungefär som hemma. Ungefär samma butiker. Lite lite annorlunda stil bara. Vi gick o tittade tog en fika. Sen åkte vi till ett annat köpcentrum. Inte lika fint men väldigt stort. Jag o Ana var ganska trötta efter att ha varit ute med Amerikanarna igen dagen innan. Vi var på en jätte stor fest för ungdomar runt om i världen som reser runt i SydAmerika. Så mycket folk o bra musik. Vi dansade till kl 03då dom stängde. Festen fortsatte på andra sidan gatan. Men då gick vi hem. Vi träffade mycket härliga människor. En kille från Holland. Vincent heter han. Super go. Han o jag dansade samt sjöng Holländska schlagerlåtar ute på balkongen. Men tillbaka till Bogota nu. För efter att ha varit i mindre städer så kände ju poliserna ganska snabbt igen mig,syster o mamma. Så dom stirrade inte längre. Vet inte om jag skrev om detta förut. Men vi skulle gå igenom en gata som såg lite avspärrad ut. Syster gick fram o frågade poliserna som stod vid gatan o frågade om man fick gå här. Det fick man. Så Ana gick först. Sen mamma o sist jag. När jag gick lite förmodligen för nära mamma. Enligt polisen. Så började han treva efter sitt vapen. Eftersom att jag förstått att dom är alltid misstänksamma mot svarta så sa jag något till mamma. Plus att jag var snabb att få med mamma. Hon vände sig om o svarade. Polisen stirrade nu ordentligt men släppte sitt vapen o vände sig sen om. Nu när vi är i Bogota så är ju stan enorm. Så ingen polis känner igen oss o vet vår historia. Att idag adoptera barn inom Colombia är vanligt. Men ingen adopterar svarta barn. Jag har i Sverige aldrig blivit misstänkt som tjuv när jag går in i en butik. Jag vet ju hur man för sig o är artig. Så expiditerna slappnar av o är trevliga. Dom springer inte efter mig o sneglar o tror att jag ska sno. Som do gör med andra människor som kommer in o inte kan föra sig. Utan dom kommer in o svär åt varandra o kallar varandra könsord o det ena efter det andra. Det jag ska komma till är att jag har aldrig känt mig granskad i en butik i Sverige. I Bogota var jag så nära på att bryta samman den dagen då vi var i butikerna. Jag vet att dom är noga mot o allt o alla när det gäller stöld. Men när man som svart kommer in i en butik. Så blir man snabbt påminnd om färgen man bär. Överallt såg jag hur dom gick igenom folks påsar, väskor o shoppingkassar. Mest mest var dom svarta som poliserna kollade. Mig kollade dom aldrig då jag inte hade väska eller kasse denna dag. Men dom kollade mig inne i butikerna. Jag höll på att bli galen. Ville bara skrika åt dom att jag tänker inte stjäla något. Det var så uppenbart att dom lämnade mig ifred varje gång jag tilltalade mamma med mamma. Eller när vi pratade så då förstod dom väl att vi tillhörde samma sällskap. För ofta inne i butikerna så gick mamma o syrran brevid varandra o jag lite efter. Jag har aldrig någonsin blivit så arg, sårad o påmind som i butikerna idag. När jag tillslut fick ett litet utbrott o sa högt men kan hon (en vakt) granska mig lite mer. Hon hade kollat på mig uppifrån o ner hur länge som helst. Flera gånger. O jag sa det nu så mamma o syrran hörde. För dom kom snabbt fram till mig. Jag sa då att jag inte orkar med detta längre o detta är verkligen enbart för att jag är svart. Syrran sa jag vet! Mamma sa vi går med dig nu istället. Vi gick. Det finns ett stort område i Colombia där det bara bor svarta. Det är väldigt fattigt. O dom har inte så bra rykte. Men man tycker endå att vakter, poliser här i Bogota kunde läsa av kroppsspråk o att jag inte stämmer in alls på dom punkter som dom här nere som stjäl saker!!! Det var en jobbig o påfrestande dag!! Nu sova!! Puss

Resan till Colombia. Del8

Då har man vandrat i en regnskog för första gången. Gud vad häftigt det var idag. Vi var i ett jätte stort naturreservat. Gick på en liten stig mitt inne i en regnskog. Det trodde jag aldrig att jag skulle våga. Vi såg dock inga läskiga djur. Vilket iofs inte gjorde mig något alls. Men upplevelsen var helt magisk. Så vackert att det gjorde nästan ont. Sen klättrade vi längst klipporna ner till en strand som var som en film. Sanden var vit o himlen o vattnet så blått att man knappt trodde att det var sant. Vi badade i vågor som var galet höga o man skrek av glädje när man kastades upp på land för att sedan bara glida ut i vattnet igen av efterströmmen. Jag har nu bränt mig av solen. Innan vi åkte till skogen så var vi tvungna att ta ut pengar i staden som vi inte gillar. Santa Marta! Vi strosade runt för att leta efter en bankomat. Dom sista Ana frågade om vägen till bankomaten visade rätt håll. Men sa också åt oss att skynda oss. För vi stod tydligen på en gata som var ganska farlig. Så det gjorde vi. Kändes mycket läskigt. Men vi klarade oss. Ikväll är det sista natten här i Toganga. Jag vill verkligen åka tillbaka hit. Jätte fint o trevliga människor. Mycket engelsmänn som verkar åka runt i Colombia. Vårt hostel känns som ett mysigt kollo. Casa de Philipp heter det o ägs av en Fransmann. Vi träffade tyvär aldrig honom. Men vi träffade kocken som heter Dominique. Super skön Fransman som lagade gudomligt god mat. Sen bartendern Edgard var hur mysig somhelst. Med sitt svarta långa hår o charmiga skratt. Vi träffade även en äldre Colombianska som vi kallade för seniora. Hon var från Bogota. Hon pratade mycket o länge. Så underbar. Hennes dotter träffade vi också ikväll. Dom skulle nu resa hem till Bogota. Så vi sa adjö till dom o jag lovade att lära mig spanska. Just nu hör jag att dom ligger o tittar på Grease uppe på taket. O jag är helt slut o ska nu sova. Spännande att få se ännu en ny solort imorgon. Imorgon blir det Catagena. Godnatt!!

Alex
7 jan

till mig
Äntligen äntligen. I går satt vi på jätte trevliga ställen i Catagena. Först tog vi en fördrink på ett ställe på ett torg. Där var det uppträdande typ hela tiden. Allt från olika clowner till en hysteriskt rolig o lite rund transa som dansade till Shakira. Sen gick vi och ät på ett annat torg där det bjöds på carneval Samba! Efteråt gick vi ner till ett härligt och glatt Salsaställe. Där slog vi oss ner brevid två killar. Matthew o Samuel från Usa. Efter ett tag kom Matthews flickvän med sina vänner. Det var Becky, Lucy och Ana. Ana var från Colombia. Dom var verkligen underbara. När mamma ville gå hem så följde Samuel med henne så hon kom hem ordentligt. Sen gick vi vidare. Wow säger jag bara. Vi var nu inne på ett ställe som det kändes som om det var här Salsan o qumbian föddes. Gamla kvinnor som strängt iaktog o pratade om alla som dansade. Sen gick dom upp o visade vart skåpet ska stå. Det kändes som om vi var i någon utav tanternas lägenhet. O så har lägenheten sett ut i många år. Jag ville bara rusa in i den fina baren o roffa åt mig alla skivor som stod där inne med så mycket underbar musik. Men fick nöja mig med att dansa loss på det lilla dansgolvet. Vi bytte tel nr med våra nya vänner. Det roliga var att vi hade sett varandra i Taganga på en liten strand. Dessutom bott på samma hotell. Vi ska ses o gå ut i Bogota. Vi flyger dit med samma plan samma dag o samma tid. Ser fram emot det. Puss

Resan till Colombia. Del6

Alex
4 jan

till mig
Så fantastiskt vackert det var att komma ut till kusten. (Karibien) varmt, skönt, blått hav. Njuter njuter njuter. Har varit på stranden från tio på morgonen. En dag åkte vi in till Santa Marta. (ingen hit) kartanga är mycket mycket finare,lungnare och trevligare. Vi blev dessutom av med en plånbok i Santa Marta. Där låg Anas visumlegitimation. Så imorgon måste vi leta upp en polisstation o anmäla detta samt få en stämpel. Annars blir det svårt för henne att komma tillbaka till Bogota senare. Imorgon ska vi dessutom åka till en otroligt vacker nationalpark. Kommer tyvär inte ihåg namnet nu. Men det kommer ju bilder. Nyår firade vi på en mysig restaurang nere vid stranden. Strax innan tolvslaget så var det ett stort kramkalas. Våran kypare som var otroligt lik Helmuth. Jätte rolig o trevlig. Kom till oss innan tolvslaget. Han slängde något i min näve. Först kändes det som ett djur. Så jag fick panik. Släppte det bara på marken. Då fick kyparn panik o kastade sig snabbt efter det. Han sa vitamino o visade vad det var. Jag tänker faktiskt inte skriva vad det var. Men jag tog Absolut inte emot det. Han gav det till några andra gäster istället när vi bestämt men artigt tackade Nej tack. Kl ett gav vi oss till vårt rum och gick o la oss. Vi hade ju gått upp sju på morgonen o legat o stekt oss i solen hela dagen. Vi var ju så trötta. Jag har faktiskt inte dansat loss en enda kväll. Har haft för mycket i mitt huvud för det. Men det spelad flitigt med underbar musik överallt. Så visst har det ryckt i bena många kvällar. Men spar nog det tills vi kommer tillbaka till Bogota. Skulle då vilja att syster visade mig åtminstånde en gayklubb. Det måste man ju ha provat när man är här. Kan ju avslöja att jag träffar någon hemma så det är absolut inte för att gå dit o ragga. Vill jämnföra med Sveriges gay klubbar. Det är faktiskt massa bögpar man ser som reser runt här. Inte att dom visar det öppet. Men jag har ju ett tränat öga.. Nu ska jag sova. Upp i ottan imorgon igen :-)
Puss

Skumt skumt! Dom hittade inte mycket på IBCF. Det verkade som om något inte stämde. Eftersom att vi skulle lämna Medellin imorgon och dom var så angagerade i att finna något om mig så ska dom fortsätta leta. Kvinnan i arkivet do^nea Luz var så underbar. Hon kommer nog inte ge upp. När vi lämnat ICBF så åkte vi lift (kabinbana) upp till Sant Domingo. Om det var rikt igår på vår färd i bergen. Då var detta riktigt motsatt. Fanns knappt vägar upp. Folk bodde verkligen på varandra i små små hus. Det hängde tvätt på taken o det var smutsigt.ana berättade att minsta fel man gick nere i området så blev man skjuten. Dom hade sina egna regler o lagar. Kabinen vi satt i åkte ganska nära gatorna o husen. Den hade tre stopp. Men vi gick aldrig av. Trots att många turister gick av för att titta på det häftiga stora bibliotek som dom byggt mitt i allt fattigt. Kabinbanan var byggd för att folket som bodde uppe i det fattiga området i bergen skulle kunna ta sig upp o ner. Funkade som tåg för dom. Innan gick dom upp o ner. O det var en bra bit att gå. Så detta var alltså både tåg o turistattraktion. Efter det så var vi på den vackra butaniska trädgården o åt lunch. Det galna var att när vi anledde första dagen så sprang vi helt galet in i ett par som vi träffade i Bogota på julafton. Carlos o Jennifer. Vi sprang bara in i dom på metron. Sjukt i denna stora stad vid den tidpunkten. Nu sprang vi in i dom igen i denna trädgård som är enorm i stora Medellin . Vi pratade o bytte mail samt Facebook. Jennifer bor i Houston o Carlos i Medellin. När vi sagt hej då gick vi in i fjärilshuset o beskådade väldigt läskiga o vackra o stora fjärilar. Vi fick av Jennifer o Carlos biljetter till Mus'e Dantiotia. Konstmus'e. Jag blev förtjust i Fernando Boteros konst. Han målar o skulpterar. Colombias mest internationellt mest kända konstnär. Jag fotograferade flera av hans verk. När vi var klara så satte vi oss precis utanför o tog en öl. Jag fotade lite över torget som låg när man kom ut från Mus'et. Plötsligt börjar folk att fota mot ingången. Vi hängde inte med. Men förstod att det var något. För poliserna gick med in med någon. Efter 20min kommer denna någon ut. Jag sliter upp min kamera o får en bild av mannen innan han försvinner in i en fin bil som jag dessutom stod o hängde vid cirka 25min innan. Det var han fick vi höra o se sen när vi googlat. Fernando Botero. Galet. Det hände igen. Dagen innan när vi satt med Carmen så kom nämligen Colombias största konserpianist in på fiket. Terista Gomez. Hon var gala. Hennes historia var fantastisk. Adopterad precis som jag. När man tittar på bilden så kunde det ha varit min biologiska mamma. Hon har förespråkat o repressenterat Colombia i många sammanhang. Carmen fixade så att jag o syrran fick ta en bild tillsammans med Terista. Det kändes så häftigt. Att komma ner till staden man är född i och få bli fotad med en kvinna som repressenterat landet. Kan inte beskriva det. Hon fick höra från Carmen att jag jobbar som sångare. Hon sken upp och sa: underbart att möta kolegor. Vilka dagar vi har varit med om i Medellin. Jag känner att jag vill lära mig Spanska. Jag vill in i kulturen. Men Colombia känns för stort. Vill plugga Spanska i Madrid. Älskar älskar älskar.

Resan till Colombia. Del5.

Idag var vi inne på ICBF. Det var där mamma o pappa skrev på pappret när dom adopterade mig och syster. Vi skulle idag se om dom hade mer info om mig. Åh vad tillmötesgående och trevliga dom var. Sån otrolig värme o kärlek vi fick. Först fick vi fylla i papper o visa pass. Sen skulle en kvinna godkänna. Det gjorde hon glatt. Sen satt vi o väntade i flera timmar medans dom i arkivet letade o letade. Det är ju 30år sedan o systemet har ju ändrats sen dess. Dom hittade ingenting. Vilket dom tyckte var väldigt konstigt o frustrerande. Så vi ska tillbaka imorgon igen. För vi hade nämligen ett möte med Carmen. Så vi var tvungna att gå. Carmen är en fantastisk kvinna. Hon tog hand om mamma o pappa när dom var nere för att hämta mig. Samt tog hand om mamma när hon var nere ensam-83 för att hämta syster. Carmen har gjort väldigt väldigt mycket. För adoptionscentrum samt för kvinnor i Colombia . Jag kan inte skriva allt hon gjort. Det kommer att bli en bok då. Men hon är Enastående. Jag hade ju bara sett henne på bilder i mitt fotoalbum från 1980. Mamma hade inte träffat henne sen hon hämtade syrran83. Vi var super nervösa o förväntansfulla. Ana hade bestämt med Carmen att vi skulle ses på ett Café i ett stort köpcentrum. När vi kom dit sken solen. O vi tittade oss omkring. Ana sa du tittar mest mamma för du vet ju hur hon ser ut. Mamma sa att hon faktiskt inte sett henne på 30år. Just då vände jag mig om och såg henne. Hon kom med snabba glada steg mot oss. Hon log verkligen med hela kroppen. Vi kramades allihoppa. Det var en sån underbar o overklig känsla. Först då förstod jag nog att jag nu befinner mig i COLOMBIA. Vi hade bilder med oss från när Carmen håller mig 1980 o jag pussar på hennes sminkspegel. På den bilden är hon runt 30år. Hon ser lite tantig ut då hon har kort Afro hår. Hon ser ganska lång ut i är lite ljusare än jag. Nu ser man att det är hon. Men hon har rakt hår och är väldigt vacker. Man kan absolut inte tro att hon är över 60år. Då körde hon en risig Renault. Nu kör hon en fin silver mitshubishu. Vi sitter o pratar,fikar o skrattar länge. Hon får sen en Pressent som mamma köpt. Jätte fint Svensk designat glasljus. Hon blir rörd av det. Vi fick jätte fint Colombianskt kaffe med fina o massa bönor. Sen frågar hon om hon får visa oss runt i Medellin. Klart!! Vi åker upp till ett område som är nybyggt. Las Palmas heter det. Hon berättar att när hennes barn var små(dom är 7år äldre än vad jag är) så brukade hon ta dom hit på picknick. Det gick inte att föreställa sig nu. Då var det bara skog o åkrar i bergen. Nu var det svin dyra höga 22våningars lyxhus överallt. Med världens vackraste utsickt över Medellin. Vi stannar till högt uppe o går av o tittar på utsikten som är galet vacker. Jag överdriver inte nu. Men när vi kommer högre upp är lyxvillorna gigantiska. Det är som ett avsnitt av Hollywood fruar. Portar där poliser vakar överallt. Taggtrådar o höga murar. Carmen bor i detta område. Det förstår vi o det märks. Hon vill inte skryta o det är ingen show of.. Men hon vet att vi ska se fattiga kvarterern imorgon. Så hon vill att vi ska se klyftorna o hur det är så otroligt uppdelat. Medellin som stad nere i centrum är väldigt hur ska jag säga rensat och plastigt nu 2011. Det märks. Inte mycket uteliggare o visad fattigdom som när mamma o pappa var nere. Man ser det självklart. Men det gör man i Sverige med. Men dom har "flyttat" bort fattigdomen mer för att dom med pengar ska kunna få mer utrymme. Därför vill vi se hur det ser ut för dom som inte har pengar. Vi bor i ett fint område. Vårt Hotell är mycket fint. På gatorna utanför cyklar poliser runt sina kvarter o håller vakt. Dom ringer i en klocka för varje varv. Typ mitt kvarter är lungt. Jobbigt ljud men det känns endå rätt tryggt. Vi åker tunnelbana o taxi. Carmen vågar inte ta tunnelbanan ( Metro heter den) hon tycker det är farligt. Medans vi inte känner ett dugg obehag av att åka den. Oki vi åker inte nattetid. Men endå när det är mörkt. Det känns lite som om hennes bild är från media fortfarande. Att man blir skjuten på Metro bara man kliver på. Bor man jätte skyddat länge så blir det nog som en bubbla man lever i. Det finns läskiga gator absolut. Vi hamnade på en. Även om det var dag blev jag rädd. Men vi vände snabbt o lyckades ta en vanlig väg. Men måste endå såga att jag inte känner mig rädd i Medellin. Trodde att jag skulle sitta på hotellet hela tiden eller ta taxi överallt. Så har det verkligen inte varit. Trodde att så fort vi satte på tvn så skulle det handla om gisslandrama eller kidnappning. Men nej. En sjuårig kille hade försvunnit såg vi på nyheterna imorse. Men dom hittade honom. Sen vet vi faktiskt inte, om detta är smällare vi hör på natten från bergen eller om någon skjuter. Förmodligen smällare. Eftersom att det snart är nyår. Hemma börjar ju kidsen också smälla mycket på gatorna i mellandagarna. Nu måste jag sova. Upp tidigt imorgon o se om dom hittat något om min barndom!! Puss!!!!
Bilden är på Carmen som var mamma o pappas advokat o tog hand om dom när dom hämtade mig. o när mamma hämtade Ana (syster)