Skumt skumt! Dom hittade inte mycket på IBCF. Det verkade som om något inte stämde. Eftersom att vi skulle lämna Medellin imorgon och dom var så angagerade i att finna något om mig så ska dom fortsätta leta. Kvinnan i arkivet do^nea Luz var så underbar. Hon kommer nog inte ge upp. När vi lämnat ICBF så åkte vi lift (kabinbana) upp till Sant Domingo. Om det var rikt igår på vår färd i bergen. Då var detta riktigt motsatt. Fanns knappt vägar upp. Folk bodde verkligen på varandra i små små hus. Det hängde tvätt på taken o det var smutsigt.ana berättade att minsta fel man gick nere i området så blev man skjuten. Dom hade sina egna regler o lagar. Kabinen vi satt i åkte ganska nära gatorna o husen. Den hade tre stopp. Men vi gick aldrig av. Trots att många turister gick av för att titta på det häftiga stora bibliotek som dom byggt mitt i allt fattigt. Kabinbanan var byggd för att folket som bodde uppe i det fattiga området i bergen skulle kunna ta sig upp o ner. Funkade som tåg för dom. Innan gick dom upp o ner. O det var en bra bit att gå. Så detta var alltså både tåg o turistattraktion. Efter det så var vi på den vackra butaniska trädgården o åt lunch. Det galna var att när vi anledde första dagen så sprang vi helt galet in i ett par som vi träffade i Bogota på julafton. Carlos o Jennifer. Vi sprang bara in i dom på metron. Sjukt i denna stora stad vid den tidpunkten. Nu sprang vi in i dom igen i denna trädgård som är enorm i stora Medellin . Vi pratade o bytte mail samt Facebook. Jennifer bor i Houston o Carlos i Medellin. När vi sagt hej då gick vi in i fjärilshuset o beskådade väldigt läskiga o vackra o stora fjärilar. Vi fick av Jennifer o Carlos biljetter till Mus'e Dantiotia. Konstmus'e. Jag blev förtjust i Fernando Boteros konst. Han målar o skulpterar. Colombias mest internationellt mest kända konstnär. Jag fotograferade flera av hans verk. När vi var klara så satte vi oss precis utanför o tog en öl. Jag fotade lite över torget som låg när man kom ut från Mus'et. Plötsligt börjar folk att fota mot ingången. Vi hängde inte med. Men förstod att det var något. För poliserna gick med in med någon. Efter 20min kommer denna någon ut. Jag sliter upp min kamera o får en bild av mannen innan han försvinner in i en fin bil som jag dessutom stod o hängde vid cirka 25min innan. Det var han fick vi höra o se sen när vi googlat. Fernando Botero. Galet. Det hände igen. Dagen innan när vi satt med Carmen så kom nämligen Colombias största konserpianist in på fiket. Terista Gomez. Hon var gala. Hennes historia var fantastisk. Adopterad precis som jag. När man tittar på bilden så kunde det ha varit min biologiska mamma. Hon har förespråkat o repressenterat Colombia i många sammanhang. Carmen fixade så att jag o syrran fick ta en bild tillsammans med Terista. Det kändes så häftigt. Att komma ner till staden man är född i och få bli fotad med en kvinna som repressenterat landet. Kan inte beskriva det. Hon fick höra från Carmen att jag jobbar som sångare. Hon sken upp och sa: underbart att möta kolegor. Vilka dagar vi har varit med om i Medellin. Jag känner att jag vill lära mig Spanska. Jag vill in i kulturen. Men Colombia känns för stort. Vill plugga Spanska i Madrid. Älskar älskar älskar.