Sverige o Melodifestivalen.

Igår natt så såg jag reprisen av Uppdraggranskning när dom granskar Christer Björkman.
Dom frågade en massa artister/programledare om vad dom tyckte om honom.
Alltså vad dom tyckte om honom som diktator för melodifestivalen.
Jag vill absolut inte låta bitter nu. För jag tycker att han har tagit fram en massa bra och olika stilar. Jämfört med vad somm var förut när oftast allt lät lika dant.
Men sen tycker jag också att det är väl klartatt alla säger possitiva saker om honom där på plats. Han har ju gett dom jobb. Vad ska dom säga? Dom vill ju vara mer år efter år.
Att vara tjej i Melodifestivalen så blir du oftast sågad av tidningarna för vad du har på dig o hur du ser ut.
Men och andra sidan så har du redan fått oftast en bra låt o seriöst nr.
Tänker på dom tjejer med utländskt påbrå som Afrodite, La gayla, Loreen, Laila Adell, Maria Benhadji. Kan någon nämna en utländsk kille som får en fin ballad eller en grymt bra poplåt? Nej för när det "kulturella" melodifestivalen plockar in det så blir det blaj blja o oseriöst larv. Sean den förste banan. Eller en låt som Fre gjorde för några år sen som ingen kommer ihåg.Vi har iofs haft några härliga Latinos.
Men det har vi ju haft nu så då har väl Svt varit duktiga tycker dom. Har vi någonsin haft en svart kille med som fått sjunga någon ballad eller bra upptempolåt. Svar nej.Vad jag såg när jag var på musikalen hairspray eller hair så har vi många proffisionella svarta manliga artister. Vad är det dom är så rädda för på svt? Kan det inte bli bra tv om någon annan färgstark människa står o sjunger en smärtande smäktande ballad?
Tror dom inte att folk tröttnar alls på att alltid veta vilka arton artister som pendlar med varandra från år till år att få vara med. Det är ingen amatör tävliing sa Christer igår. Men vad är amatör då? När det fanns vissa utav dom ruttinerade som sjöng surt en hel låt. Är man proffs om man har sjungit i tv? Finns väl folk som har levt på musik/sång i minst 25år men som inte varit med i tv.
Jag förstår mig verkligen inte på Melodifestivalen. Måste man vara blond o blåögd för att vara med? Måste man se ut o ha samma röst som alla andra? Årets hopp är förvisso Loreen som är den enda artisten i år som inte känns typiskt Svenskt lagom o tråkigt. Hon känns så otroligt nytänkande exotiskt, coolt o magiskt. Men tänk om Svt kunde plocka fram lite mer sånt. Alla ser väl upp till Lady gaga. Men här vågar vi inte släppa fram något sånt. För här ska man vara lagom o inte sticka ut för mycket. Sockersöt o se ut som om man aldrig har rytit åt någon annan människa förut. Släpp fram lite häftigare akter så blir det nog häftigare tv o mer skriverier ska ni nog se.. Detta skriver jag för att jag tycker att det är tråkigt. Tror inte bara att det är jag som känner mig ledsen när man har skickat in låtar som jag vet har varit riktigt bra o sen nu i denna program nästan mer eller mindre fick höra att det är kört. O det som bör tilläggas är att jag ser migsjälv inte som en amatör. Har gjort musikal, Samt levt på min röst sen jag var 17år. Och jag vet att det är många med mig i branchen som känner samma sak. Men ingen vågar riktigt tror jag skriva om det eller tycka ngt.Många är väl rädda för att det ska låta bittert. Men jag tycker att så länge man glädjs åt andra. Vilket jag gör. Blev jätte glad för många som gick vidare. Speciellt min fina vän Loreen samt för underbara David Lindgren. Hade jag varit bitter så hade jag inte ens glädjt mig åt dom. Men jag kan bli överlycklig åt andras glädje o det ser jag som en fin egenskap. Men jag tycker illa om Svt o hur Christer numera sköter allt. Och jag har rätt tll en åsikt!!!!

Livet går upp o ner.

Jag är nu 32år gammal.Många gånger har jag funderat på vad han/hon där uppe i himmelen har för plan för mig.
Några gånger har jag inte orkat utan har då försökt att ge upp. Som tur är så har det aldrig lyckats.
Jag har nog lite för många runt omkring mig som jag inte heller vill såra och lämna.
Nu när jag äntligen har börjat ta tag i mitt liv så känner jag livsglädje igen.
Ikväll ska jag på dejt vilket känns mycket spännande. Då jag känner mig glad o stark.
Igår blev det dessutom klart att jag ska sjunga i Oslo på Wallmans. Känner mig laddad o längtar.
Tror verkligen att jag kommer att trivas i Oslo..
Ni kommer väl och hälsar på o ser showen??
Kram

Resan till Colombia. Del9

Då var vi tillbaka i Bogota igen! Idag tog vi en promenad. Sen var vi inne i det gigantiska shoppingcentret. Här samlades högre medelklassen. O det märktes verkligen. Ansiktslyftningarna bara strömmade fram här inne. Män samt kvinnor. Bögarna studsade fram en efter en. Det fanns butiker med kläder som skyddar dig när du gjort olika kroppsoperationer. Alla människor här var otroligt stela o olikt dom Colombianer vi träffat innan. Inte mycket kärlek o glädje alls skulle jag säga. Kläderna kostade ungefär som hemma. Ungefär samma butiker. Lite lite annorlunda stil bara. Vi gick o tittade tog en fika. Sen åkte vi till ett annat köpcentrum. Inte lika fint men väldigt stort. Jag o Ana var ganska trötta efter att ha varit ute med Amerikanarna igen dagen innan. Vi var på en jätte stor fest för ungdomar runt om i världen som reser runt i SydAmerika. Så mycket folk o bra musik. Vi dansade till kl 03då dom stängde. Festen fortsatte på andra sidan gatan. Men då gick vi hem. Vi träffade mycket härliga människor. En kille från Holland. Vincent heter han. Super go. Han o jag dansade samt sjöng Holländska schlagerlåtar ute på balkongen. Men tillbaka till Bogota nu. För efter att ha varit i mindre städer så kände ju poliserna ganska snabbt igen mig,syster o mamma. Så dom stirrade inte längre. Vet inte om jag skrev om detta förut. Men vi skulle gå igenom en gata som såg lite avspärrad ut. Syster gick fram o frågade poliserna som stod vid gatan o frågade om man fick gå här. Det fick man. Så Ana gick först. Sen mamma o sist jag. När jag gick lite förmodligen för nära mamma. Enligt polisen. Så började han treva efter sitt vapen. Eftersom att jag förstått att dom är alltid misstänksamma mot svarta så sa jag något till mamma. Plus att jag var snabb att få med mamma. Hon vände sig om o svarade. Polisen stirrade nu ordentligt men släppte sitt vapen o vände sig sen om. Nu när vi är i Bogota så är ju stan enorm. Så ingen polis känner igen oss o vet vår historia. Att idag adoptera barn inom Colombia är vanligt. Men ingen adopterar svarta barn. Jag har i Sverige aldrig blivit misstänkt som tjuv när jag går in i en butik. Jag vet ju hur man för sig o är artig. Så expiditerna slappnar av o är trevliga. Dom springer inte efter mig o sneglar o tror att jag ska sno. Som do gör med andra människor som kommer in o inte kan föra sig. Utan dom kommer in o svär åt varandra o kallar varandra könsord o det ena efter det andra. Det jag ska komma till är att jag har aldrig känt mig granskad i en butik i Sverige. I Bogota var jag så nära på att bryta samman den dagen då vi var i butikerna. Jag vet att dom är noga mot o allt o alla när det gäller stöld. Men när man som svart kommer in i en butik. Så blir man snabbt påminnd om färgen man bär. Överallt såg jag hur dom gick igenom folks påsar, väskor o shoppingkassar. Mest mest var dom svarta som poliserna kollade. Mig kollade dom aldrig då jag inte hade väska eller kasse denna dag. Men dom kollade mig inne i butikerna. Jag höll på att bli galen. Ville bara skrika åt dom att jag tänker inte stjäla något. Det var så uppenbart att dom lämnade mig ifred varje gång jag tilltalade mamma med mamma. Eller när vi pratade så då förstod dom väl att vi tillhörde samma sällskap. För ofta inne i butikerna så gick mamma o syrran brevid varandra o jag lite efter. Jag har aldrig någonsin blivit så arg, sårad o påmind som i butikerna idag. När jag tillslut fick ett litet utbrott o sa högt men kan hon (en vakt) granska mig lite mer. Hon hade kollat på mig uppifrån o ner hur länge som helst. Flera gånger. O jag sa det nu så mamma o syrran hörde. För dom kom snabbt fram till mig. Jag sa då att jag inte orkar med detta längre o detta är verkligen enbart för att jag är svart. Syrran sa jag vet! Mamma sa vi går med dig nu istället. Vi gick. Det finns ett stort område i Colombia där det bara bor svarta. Det är väldigt fattigt. O dom har inte så bra rykte. Men man tycker endå att vakter, poliser här i Bogota kunde läsa av kroppsspråk o att jag inte stämmer in alls på dom punkter som dom här nere som stjäl saker!!! Det var en jobbig o påfrestande dag!! Nu sova!! Puss

Resan till Colombia. Del8

Då var vi tillbaka i Bogota igen! Idag tog vi en promenad. Sen var vi inne i det gigantiska shoppingcentret. Här samlades högre medelklassen. O det märktes verkligen. Ansiktslyftningarna bara strömmade fram här inne. Män samt kvinnor. Bögarna studsade fram en efter en. Det fanns butiker med kläder som skyddar dig när du gjort olika kroppsoperationer. Alla människor här var otroligt stela o olikt dom Colombianer vi träffat innan. Inte mycket kärlek o glädje alls skulle jag säga. Kläderna kostade ungefär som hemma. Ungefär samma butiker. Lite lite annorlunda stil bara. Vi gick o tittade tog en fika. Sen åkte vi till ett annat köpcentrum. Inte lika fint men väldigt stort. Jag o Ana var ganska trötta efter att ha varit ute med Amerikanarna igen dagen innan. Vi var på en jätte stor fest för ungdomar runt om i världen som reser runt i SydAmerika. Så mycket folk o bra musik. Vi dansade till kl 03då dom stängde. Festen fortsatte på andra sidan gatan. Men då gick vi hem. Vi träffade mycket härliga människor. En kille från Holland. Vincent heter han. Super go. Han o jag dansade samt sjöng Holländska schlagerlåtar ute på balkongen. Men tillbaka till Bogota nu. För efter att ha varit i mindre städer så kände ju poliserna ganska snabbt igen mig,syster o mamma. Så dom stirrade inte längre. Vet inte om jag skrev om detta förut. Men vi skulle gå igenom en gata som såg lite avspärrad ut. Syster gick fram o frågade poliserna som stod vid gatan o frågade om man fick gå här. Det fick man. Så Ana gick först. Sen mamma o sist jag. När jag gick lite förmodligen för nära mamma. Enligt polisen. Så började han treva efter sitt vapen. Eftersom att jag förstått att dom är alltid misstänksamma mot svarta så sa jag något till mamma. Plus att jag var snabb att få med mamma. Hon vände sig om o svarade. Polisen stirrade nu ordentligt men släppte sitt vapen o vände sig sen om. Nu när vi är i Bogota så är ju stan enorm. Så ingen polis känner igen oss o vet vår historia. Att idag adoptera barn inom Colombia är vanligt. Men ingen adopterar svarta barn. Jag har i Sverige aldrig blivit misstänkt som tjuv när jag går in i en butik. Jag vet ju hur man för sig o är artig. Så expiditerna slappnar av o är trevliga. Dom springer inte efter mig o sneglar o tror att jag ska sno. Som do gör med andra människor som kommer in o inte kan föra sig. Utan dom kommer in o svär åt varandra o kallar varandra könsord o det ena efter det andra. Det jag ska komma till är att jag har aldrig känt mig granskad i en butik i Sverige. I Bogota var jag så nära på att bryta samman den dagen då vi var i butikerna. Jag vet att dom är noga mot o allt o alla när det gäller stöld. Men när man som svart kommer in i en butik. Så blir man snabbt påminnd om färgen man bär. Överallt såg jag hur dom gick igenom folks påsar, väskor o shoppingkassar. Mest mest var dom svarta som poliserna kollade. Mig kollade dom aldrig då jag inte hade väska eller kasse denna dag. Men dom kollade mig inne i butikerna. Jag höll på att bli galen. Ville bara skrika åt dom att jag tänker inte stjäla något. Det var så uppenbart att dom lämnade mig ifred varje gång jag tilltalade mamma med mamma. Eller när vi pratade så då förstod dom väl att vi tillhörde samma sällskap. För ofta inne i butikerna så gick mamma o syrran brevid varandra o jag lite efter. Jag har aldrig någonsin blivit så arg, sårad o påmind som i butikerna idag. När jag tillslut fick ett litet utbrott o sa högt men kan hon (en vakt) granska mig lite mer. Hon hade kollat på mig uppifrån o ner hur länge som helst. Flera gånger. O jag sa det nu så mamma o syrran hörde. För dom kom snabbt fram till mig. Jag sa då att jag inte orkar med detta längre o detta är verkligen enbart för att jag är svart. Syrran sa jag vet! Mamma sa vi går med dig nu istället. Vi gick. Det finns ett stort område i Colombia där det bara bor svarta. Det är väldigt fattigt. O dom har inte så bra rykte. Men man tycker endå att vakter, poliser här i Bogota kunde läsa av kroppsspråk o att jag inte stämmer in alls på dom punkter som dom här nere som stjäl saker!!! Det var en jobbig o påfrestande dag!! Nu sova!! Puss

Resan till Colombia. Del8

Då har man vandrat i en regnskog för första gången. Gud vad häftigt det var idag. Vi var i ett jätte stort naturreservat. Gick på en liten stig mitt inne i en regnskog. Det trodde jag aldrig att jag skulle våga. Vi såg dock inga läskiga djur. Vilket iofs inte gjorde mig något alls. Men upplevelsen var helt magisk. Så vackert att det gjorde nästan ont. Sen klättrade vi längst klipporna ner till en strand som var som en film. Sanden var vit o himlen o vattnet så blått att man knappt trodde att det var sant. Vi badade i vågor som var galet höga o man skrek av glädje när man kastades upp på land för att sedan bara glida ut i vattnet igen av efterströmmen. Jag har nu bränt mig av solen. Innan vi åkte till skogen så var vi tvungna att ta ut pengar i staden som vi inte gillar. Santa Marta! Vi strosade runt för att leta efter en bankomat. Dom sista Ana frågade om vägen till bankomaten visade rätt håll. Men sa också åt oss att skynda oss. För vi stod tydligen på en gata som var ganska farlig. Så det gjorde vi. Kändes mycket läskigt. Men vi klarade oss. Ikväll är det sista natten här i Toganga. Jag vill verkligen åka tillbaka hit. Jätte fint o trevliga människor. Mycket engelsmänn som verkar åka runt i Colombia. Vårt hostel känns som ett mysigt kollo. Casa de Philipp heter det o ägs av en Fransmann. Vi träffade tyvär aldrig honom. Men vi träffade kocken som heter Dominique. Super skön Fransman som lagade gudomligt god mat. Sen bartendern Edgard var hur mysig somhelst. Med sitt svarta långa hår o charmiga skratt. Vi träffade även en äldre Colombianska som vi kallade för seniora. Hon var från Bogota. Hon pratade mycket o länge. Så underbar. Hennes dotter träffade vi också ikväll. Dom skulle nu resa hem till Bogota. Så vi sa adjö till dom o jag lovade att lära mig spanska. Just nu hör jag att dom ligger o tittar på Grease uppe på taket. O jag är helt slut o ska nu sova. Spännande att få se ännu en ny solort imorgon. Imorgon blir det Catagena. Godnatt!!

Alex
7 jan

till mig
Äntligen äntligen. I går satt vi på jätte trevliga ställen i Catagena. Först tog vi en fördrink på ett ställe på ett torg. Där var det uppträdande typ hela tiden. Allt från olika clowner till en hysteriskt rolig o lite rund transa som dansade till Shakira. Sen gick vi och ät på ett annat torg där det bjöds på carneval Samba! Efteråt gick vi ner till ett härligt och glatt Salsaställe. Där slog vi oss ner brevid två killar. Matthew o Samuel från Usa. Efter ett tag kom Matthews flickvän med sina vänner. Det var Becky, Lucy och Ana. Ana var från Colombia. Dom var verkligen underbara. När mamma ville gå hem så följde Samuel med henne så hon kom hem ordentligt. Sen gick vi vidare. Wow säger jag bara. Vi var nu inne på ett ställe som det kändes som om det var här Salsan o qumbian föddes. Gamla kvinnor som strängt iaktog o pratade om alla som dansade. Sen gick dom upp o visade vart skåpet ska stå. Det kändes som om vi var i någon utav tanternas lägenhet. O så har lägenheten sett ut i många år. Jag ville bara rusa in i den fina baren o roffa åt mig alla skivor som stod där inne med så mycket underbar musik. Men fick nöja mig med att dansa loss på det lilla dansgolvet. Vi bytte tel nr med våra nya vänner. Det roliga var att vi hade sett varandra i Taganga på en liten strand. Dessutom bott på samma hotell. Vi ska ses o gå ut i Bogota. Vi flyger dit med samma plan samma dag o samma tid. Ser fram emot det. Puss

Resan till Colombia. Del6

Alex
4 jan

till mig
Så fantastiskt vackert det var att komma ut till kusten. (Karibien) varmt, skönt, blått hav. Njuter njuter njuter. Har varit på stranden från tio på morgonen. En dag åkte vi in till Santa Marta. (ingen hit) kartanga är mycket mycket finare,lungnare och trevligare. Vi blev dessutom av med en plånbok i Santa Marta. Där låg Anas visumlegitimation. Så imorgon måste vi leta upp en polisstation o anmäla detta samt få en stämpel. Annars blir det svårt för henne att komma tillbaka till Bogota senare. Imorgon ska vi dessutom åka till en otroligt vacker nationalpark. Kommer tyvär inte ihåg namnet nu. Men det kommer ju bilder. Nyår firade vi på en mysig restaurang nere vid stranden. Strax innan tolvslaget så var det ett stort kramkalas. Våran kypare som var otroligt lik Helmuth. Jätte rolig o trevlig. Kom till oss innan tolvslaget. Han slängde något i min näve. Först kändes det som ett djur. Så jag fick panik. Släppte det bara på marken. Då fick kyparn panik o kastade sig snabbt efter det. Han sa vitamino o visade vad det var. Jag tänker faktiskt inte skriva vad det var. Men jag tog Absolut inte emot det. Han gav det till några andra gäster istället när vi bestämt men artigt tackade Nej tack. Kl ett gav vi oss till vårt rum och gick o la oss. Vi hade ju gått upp sju på morgonen o legat o stekt oss i solen hela dagen. Vi var ju så trötta. Jag har faktiskt inte dansat loss en enda kväll. Har haft för mycket i mitt huvud för det. Men det spelad flitigt med underbar musik överallt. Så visst har det ryckt i bena många kvällar. Men spar nog det tills vi kommer tillbaka till Bogota. Skulle då vilja att syster visade mig åtminstånde en gayklubb. Det måste man ju ha provat när man är här. Kan ju avslöja att jag träffar någon hemma så det är absolut inte för att gå dit o ragga. Vill jämnföra med Sveriges gay klubbar. Det är faktiskt massa bögpar man ser som reser runt här. Inte att dom visar det öppet. Men jag har ju ett tränat öga.. Nu ska jag sova. Upp i ottan imorgon igen :-)
Puss

Skumt skumt! Dom hittade inte mycket på IBCF. Det verkade som om något inte stämde. Eftersom att vi skulle lämna Medellin imorgon och dom var så angagerade i att finna något om mig så ska dom fortsätta leta. Kvinnan i arkivet do^nea Luz var så underbar. Hon kommer nog inte ge upp. När vi lämnat ICBF så åkte vi lift (kabinbana) upp till Sant Domingo. Om det var rikt igår på vår färd i bergen. Då var detta riktigt motsatt. Fanns knappt vägar upp. Folk bodde verkligen på varandra i små små hus. Det hängde tvätt på taken o det var smutsigt.ana berättade att minsta fel man gick nere i området så blev man skjuten. Dom hade sina egna regler o lagar. Kabinen vi satt i åkte ganska nära gatorna o husen. Den hade tre stopp. Men vi gick aldrig av. Trots att många turister gick av för att titta på det häftiga stora bibliotek som dom byggt mitt i allt fattigt. Kabinbanan var byggd för att folket som bodde uppe i det fattiga området i bergen skulle kunna ta sig upp o ner. Funkade som tåg för dom. Innan gick dom upp o ner. O det var en bra bit att gå. Så detta var alltså både tåg o turistattraktion. Efter det så var vi på den vackra butaniska trädgården o åt lunch. Det galna var att när vi anledde första dagen så sprang vi helt galet in i ett par som vi träffade i Bogota på julafton. Carlos o Jennifer. Vi sprang bara in i dom på metron. Sjukt i denna stora stad vid den tidpunkten. Nu sprang vi in i dom igen i denna trädgård som är enorm i stora Medellin . Vi pratade o bytte mail samt Facebook. Jennifer bor i Houston o Carlos i Medellin. När vi sagt hej då gick vi in i fjärilshuset o beskådade väldigt läskiga o vackra o stora fjärilar. Vi fick av Jennifer o Carlos biljetter till Mus'e Dantiotia. Konstmus'e. Jag blev förtjust i Fernando Boteros konst. Han målar o skulpterar. Colombias mest internationellt mest kända konstnär. Jag fotograferade flera av hans verk. När vi var klara så satte vi oss precis utanför o tog en öl. Jag fotade lite över torget som låg när man kom ut från Mus'et. Plötsligt börjar folk att fota mot ingången. Vi hängde inte med. Men förstod att det var något. För poliserna gick med in med någon. Efter 20min kommer denna någon ut. Jag sliter upp min kamera o får en bild av mannen innan han försvinner in i en fin bil som jag dessutom stod o hängde vid cirka 25min innan. Det var han fick vi höra o se sen när vi googlat. Fernando Botero. Galet. Det hände igen. Dagen innan när vi satt med Carmen så kom nämligen Colombias största konserpianist in på fiket. Terista Gomez. Hon var gala. Hennes historia var fantastisk. Adopterad precis som jag. När man tittar på bilden så kunde det ha varit min biologiska mamma. Hon har förespråkat o repressenterat Colombia i många sammanhang. Carmen fixade så att jag o syrran fick ta en bild tillsammans med Terista. Det kändes så häftigt. Att komma ner till staden man är född i och få bli fotad med en kvinna som repressenterat landet. Kan inte beskriva det. Hon fick höra från Carmen att jag jobbar som sångare. Hon sken upp och sa: underbart att möta kolegor. Vilka dagar vi har varit med om i Medellin. Jag känner att jag vill lära mig Spanska. Jag vill in i kulturen. Men Colombia känns för stort. Vill plugga Spanska i Madrid. Älskar älskar älskar.

Resan till Colombia. Del5.

Idag var vi inne på ICBF. Det var där mamma o pappa skrev på pappret när dom adopterade mig och syster. Vi skulle idag se om dom hade mer info om mig. Åh vad tillmötesgående och trevliga dom var. Sån otrolig värme o kärlek vi fick. Först fick vi fylla i papper o visa pass. Sen skulle en kvinna godkänna. Det gjorde hon glatt. Sen satt vi o väntade i flera timmar medans dom i arkivet letade o letade. Det är ju 30år sedan o systemet har ju ändrats sen dess. Dom hittade ingenting. Vilket dom tyckte var väldigt konstigt o frustrerande. Så vi ska tillbaka imorgon igen. För vi hade nämligen ett möte med Carmen. Så vi var tvungna att gå. Carmen är en fantastisk kvinna. Hon tog hand om mamma o pappa när dom var nere för att hämta mig. Samt tog hand om mamma när hon var nere ensam-83 för att hämta syster. Carmen har gjort väldigt väldigt mycket. För adoptionscentrum samt för kvinnor i Colombia . Jag kan inte skriva allt hon gjort. Det kommer att bli en bok då. Men hon är Enastående. Jag hade ju bara sett henne på bilder i mitt fotoalbum från 1980. Mamma hade inte träffat henne sen hon hämtade syrran83. Vi var super nervösa o förväntansfulla. Ana hade bestämt med Carmen att vi skulle ses på ett Café i ett stort köpcentrum. När vi kom dit sken solen. O vi tittade oss omkring. Ana sa du tittar mest mamma för du vet ju hur hon ser ut. Mamma sa att hon faktiskt inte sett henne på 30år. Just då vände jag mig om och såg henne. Hon kom med snabba glada steg mot oss. Hon log verkligen med hela kroppen. Vi kramades allihoppa. Det var en sån underbar o overklig känsla. Först då förstod jag nog att jag nu befinner mig i COLOMBIA. Vi hade bilder med oss från när Carmen håller mig 1980 o jag pussar på hennes sminkspegel. På den bilden är hon runt 30år. Hon ser lite tantig ut då hon har kort Afro hår. Hon ser ganska lång ut i är lite ljusare än jag. Nu ser man att det är hon. Men hon har rakt hår och är väldigt vacker. Man kan absolut inte tro att hon är över 60år. Då körde hon en risig Renault. Nu kör hon en fin silver mitshubishu. Vi sitter o pratar,fikar o skrattar länge. Hon får sen en Pressent som mamma köpt. Jätte fint Svensk designat glasljus. Hon blir rörd av det. Vi fick jätte fint Colombianskt kaffe med fina o massa bönor. Sen frågar hon om hon får visa oss runt i Medellin. Klart!! Vi åker upp till ett område som är nybyggt. Las Palmas heter det. Hon berättar att när hennes barn var små(dom är 7år äldre än vad jag är) så brukade hon ta dom hit på picknick. Det gick inte att föreställa sig nu. Då var det bara skog o åkrar i bergen. Nu var det svin dyra höga 22våningars lyxhus överallt. Med världens vackraste utsickt över Medellin. Vi stannar till högt uppe o går av o tittar på utsikten som är galet vacker. Jag överdriver inte nu. Men när vi kommer högre upp är lyxvillorna gigantiska. Det är som ett avsnitt av Hollywood fruar. Portar där poliser vakar överallt. Taggtrådar o höga murar. Carmen bor i detta område. Det förstår vi o det märks. Hon vill inte skryta o det är ingen show of.. Men hon vet att vi ska se fattiga kvarterern imorgon. Så hon vill att vi ska se klyftorna o hur det är så otroligt uppdelat. Medellin som stad nere i centrum är väldigt hur ska jag säga rensat och plastigt nu 2011. Det märks. Inte mycket uteliggare o visad fattigdom som när mamma o pappa var nere. Man ser det självklart. Men det gör man i Sverige med. Men dom har "flyttat" bort fattigdomen mer för att dom med pengar ska kunna få mer utrymme. Därför vill vi se hur det ser ut för dom som inte har pengar. Vi bor i ett fint område. Vårt Hotell är mycket fint. På gatorna utanför cyklar poliser runt sina kvarter o håller vakt. Dom ringer i en klocka för varje varv. Typ mitt kvarter är lungt. Jobbigt ljud men det känns endå rätt tryggt. Vi åker tunnelbana o taxi. Carmen vågar inte ta tunnelbanan ( Metro heter den) hon tycker det är farligt. Medans vi inte känner ett dugg obehag av att åka den. Oki vi åker inte nattetid. Men endå när det är mörkt. Det känns lite som om hennes bild är från media fortfarande. Att man blir skjuten på Metro bara man kliver på. Bor man jätte skyddat länge så blir det nog som en bubbla man lever i. Det finns läskiga gator absolut. Vi hamnade på en. Även om det var dag blev jag rädd. Men vi vände snabbt o lyckades ta en vanlig väg. Men måste endå såga att jag inte känner mig rädd i Medellin. Trodde att jag skulle sitta på hotellet hela tiden eller ta taxi överallt. Så har det verkligen inte varit. Trodde att så fort vi satte på tvn så skulle det handla om gisslandrama eller kidnappning. Men nej. En sjuårig kille hade försvunnit såg vi på nyheterna imorse. Men dom hittade honom. Sen vet vi faktiskt inte, om detta är smällare vi hör på natten från bergen eller om någon skjuter. Förmodligen smällare. Eftersom att det snart är nyår. Hemma börjar ju kidsen också smälla mycket på gatorna i mellandagarna. Nu måste jag sova. Upp tidigt imorgon o se om dom hittat något om min barndom!! Puss!!!!
Bilden är på Carmen som var mamma o pappas advokat o tog hand om dom när dom hämtade mig. o när mamma hämtade Ana (syster)

Resan till Colombia. Del4.

Vi anledde till staden som jag kommer ifrån:Medellin. När vi satt på bussen från flyget och åkte genom den vackra landsbygden. Då hade jag musik på. När min vän Sarah Dawn Finers låt home kom i mina öroon och när jag såg den underbart vackra landsbygden. Då fick jag kämpa. Tårarna kom i ögonen. Jag tänkte hela tiden att kanske just här föddes jag. När vi kom in i Medellin så visade det sig verkligen vara en stad med fart i. Här finns verkligen alla olika slags folkslag. Men det finns inte någon som jag kan identifiera mig med. Dom svarta är mycket svartare än vad jag är. Jag ser folk som ser ut som min kompis Fransisco. Dom ser ut som mina vänner: Martin Strand, Andreas O Martin Kärrfelt. Flera som jag känner som är adopterade eller som kommer ifrån Sydamerika. Men ingen som jag. Börjar nu tro mer o mer att dom hade rätt på kanal 4 när jag sökte till programet spårlöst. Då hittade dom att min mamma troligtvis jobbade hos en vit familj. O pappan i den familjen o min biologiska mamma hade trevligt (eller inte) en natt. O att jag är mulatt. Något jag dock la märket till här i Medellin är att många killar har samma gångstil som jag. Många går ganska fjolligt. Inga här härmar mig eller pekar o skrattar som i Sverige. Precis samma som när jag var i Grand Canaria. Man är absolut inte en obvious bög här. Underbart att få vara som man är. Det dom reagerar lite på är när mamma håller i mig eller om jag tar tag i mamma. Det såg jag tydligt när vi åkte ett fullsatt tåg (Metro) då jag höll på att rammla så tog jag tag i mamma. En kille reagerade så mycket att det såg utsom om han skulle flyga på mig. Han verkade tro att jag skulle ta mammas handväska. När hon sedan höll i mig. Jag kan inte beskriva hur undrande han såg ut. Vi åkte till den delen som mamma o pappa rörde sig i när dom hämtade mig. Mamma var ensam när hon hämtade Ana. När vi kom dit såg jag att biografen som jag sett på bild som liten låg kvar. Jag fotade den med. Kommer lägga in bilden från 1980 samt från 2011. Ska bli kul att jämnföra när jag kommer hem. Området var väldigt tufft. Mamma lokaliserade oss fram till Hotell Ambassadör som hon o pappa bodde på när dom hämtade mig. Och där även mamma bodde på 1983 när hon hämtade Ana. Det låg kvar. Vi tittade först in i lobbyn. Sen föreslog mamma att vi skulle åka upp o ta en kaffe om man fick. Och det fick vi. Så vi åkte upp. När vi kom upp så var där endast vi. Hotellet var nu ganska slitet. Man märkte snabbt att det hade varit ett riktigt inne hotell på 70-90talet. Vi satte oss vid ett bord. Då ut kliver en man. När Ana beställer tre kaffe ser hon att mamma stirrar jätte konstigt på mannen. Ana säger till mamma: varför tittar du så konstigt på honom? Mannen går. Mamma säger att hon tror att han jobbade där när hon o pappa var där. Hon säger: jag tror att han heter Fernando. Hon berättar att man fick ju väldigt fin kontakt med dom som jobbade där då. Man höll sig ju nästan hela tiden vid poolen på taket. Nu kommer mannen tillbaka. Ana frågar om han jobbade här för 31år sedan? Javisst säger han. Syster frågar nu vad han heter. Fernando Louiz svarar han. Jag ryser o tårarna är på väg. Mamma gråter o har gåshud. Vi förklarar för honom. Hela hans kroppspråk ändras. Han är ganska gammal. Man ser nu hur han minns det hotell som det var då. Han blir rörd. Försvinner igen men kommer snabbt tillbaka. Vi frågar efter notan. Men han vill bjuda pga det fantastiska mötet. Mamma frågar om städerskan som heter Nelly som jobbade där då. Hon lever men är inte kvar. Dom är inte så många kvar från den tiden. Ana berättar att i mitt fotoalbum så har vi bild på honom hemma i Sverige. Han tar oss upp på taket där poolen finns. När vi kommer upp ser jag direkt att det är sig likt från bilderna ur mitt fotoalbum. Det är ju nu fallfärdigt men sig likt. Jag ser bilden där jag sitter o plaskar med fötterna i vattnet. Mamma sitter bakom mig o håller i mig. Jag fotar nu poolen som en galning från alla vinklar. Vi fotar även Fernando, utsikten mot den skola som en gång låg nedanför som vi också har bilder ifrån hemma. Herregud vad lyckliga vi var när vi sagt hej då o tackat Fernando. Hotellet ska eventuellt bli universitet efter nyår. Snacka om timing. På kvällen sen åker vi in o tittar på ljusutställningen som alla färdas in för att se. Galet mycket folk. Karneval stämmning och otroligt vackert. Nu sova för imorgon blir det möte nr två. Berättar mer imorgon. Godnatt från Medellin.!!

Idag var en lång dag. Upp ganska tidigt och gick på en lång söndags promenad. Gatan som vi gick på är alltid avstängd för trafik på söndagar under en viss tid. Så förbi oss passerade cyklister, hundägare, barnfamiljer samt folk som sprang. Vi hade det väldigt varmt o soligt. Vi hoppade efter ett tag på en buss där dom gick. Man vinkar verkligen in bussar som man gör med taxi hemma i Stockholm. Man hinner knappt in i bussen innan dom gasar iväg. Det luktar god mat och härlig parfym överallt i Bogota. Aldrig svett eller något annat otrevligt. I bussen spelas glad hög salsa musik. Dom kör som galningar. Vägarna är ganska ojämna. Vi hoppar av och går upp till en jätte stor marknad. Där finns så mycket smycken, tavlor, lampor,kläder. Du kan köpa allt möjligt. Även hundvalpar. Så förstå när jag säger allt. Jag köper en jätte fin Colombiansk ring. Samt en fin mössa som det står Bogota på. Vi strosar runt på gatorna där alla stånden är. Sen går vi till en underbar Asiatisk restaurang där vi äter så fantastisk god mat. Standarden är som på Berns o East. Men billigare. Vi riktigt rullar därifrån. Tar en buss vidare. För nu ska vi upp på monserat. Högsta berget i Bogota. Vi hoppar av bussen o byter till taxi. Kommer fram till stationen där man antingen tar bergtåget eller linbanan upp. Vi åker upp med bergtåget. Herregud vad fint det var där uppe. Väldigt religöst. Och högst upp ligger även en stor katedral. Det är ganska kallt och mycket folk. Alla fotar som galningar. Vi avnjuter den vackra utsikten både mot staden samt mot dom fina gröna bergen. Med dess vackra blommor. Sen tar vi en kaffe och tar linbanan ner. Vid varje stolpe vi passerar på vägen ner så skriker alla högt av glädje. Vi har börjat prata med ett trevligt Franskt par. Dom tycker Svenska låter svårt. Så vi lär honom några vanliga svenska ord samt meningar. Nej inget snuskigt eller fult. Han berättar att dom ska resa runt i Sydamerika i sex månader. Varav en månad i Colombia. När vi är nere tar vi nu en taxi hem och går o köper en pizza. Nu har jag packat det jag behöver inför imorgon. Då bär det av mot Medellin där jag kommer ifrån. Vi ska vara där i tre dagar. Berättar mer om dom nästa gång. Sen flyger vi till Karibien o då blir det sol och bad. Men jag berättar ju dag för dag. Så mer om det senare. Nu ska jag snart sova. Puss

Resan till Colombia.2

Herregud vilken julafton. Ett minne för livet. Vi var inbjudna till en familj och deras släkt. Dom bor i norra Bogota som var väldigt fint. Vi bestämde med Juanita som hämtade oss att kl sju skulle vi åka. Ana min syster sa att då blir det säkert runt halv nio detta kvällstid. Mycket riktigt. Så blev det. Halv nio hämtade hon oss. Men hon ringde innan och sa: kan vi säga halv nio. Vi satt som riktiga Svenssons helt klara tjugio över åtta. När vi kom dit var vi först. Det droppade in gäster allt senare o senare på festen. Alla då menar jag alla hade tomteluvor på sig. Det spelades hög salsa musik och buffén samt drycken var fantastisk. Granen var klädd med tomtar och blinkade av blått ljus. Alla gav oss och varandra kindpussar o pressenterade sig. Även barnen kom in o kramade varandra och oss o pussade oss på kinden som om vi verkligen vore släkt. Jag hade flera gånger tårar i ögonen av all värme och kärlek som fanns. En kvinna var ingift Amerikanska men fler pratade engelska och översatte glatt det som sades. Så mamma och jag kunde förstå. Under granen så växte och växte antalet paket. Jag överdriver nog inte när jag säger att det tog nog säkert 3,5timmar när alla paket hade öppnats. Innan dess var det släktfoto som även mamma jag o syster skulle vara med på. Vi konstaterade att det var mycket barn där. Inte en enda gång under kvällen natten så bråkade dom, skrek eller grät. Ingen. Han som gav ut alla paket hade samma engagemang och glädje hela tiden. Oavbrutet i 3,5 timme. Vi hade köpt pressenter och fick även pressenter. Till familjen Falk med våra namn. Från Jesubarnet stod det på våra klappar. När alla paket var öppna höjdes ljudnivån på stereon igen. O mannen som hållt i paket utdelningen stängde av mikrofonen som han pratat i. Ja han hade mikrofon. Dom sista gästerna anledde precis innan släktfotot. Alltså runt tolv på natten. Några tonåringar frågade nyfiket om det var sant att dom varje år visar Kalle anka och hans vänner på tv i Sverige. Dom hade läst det i en tidning. Vi berättade då att det stämde. Det tyckte dom var häftigt. Vi förklarade att Svensk jultradition ser ganska annorlunda ut. Samt maten också. Vi tackade så mycket för oss då vi var väldigt trötta. Kramade o pussade alla hej då. Fick skjuts hem. Och nu ska jag lägga mig o sova efter en utav dom bästa kvällarna i mitt liv. Godnatt!!!!

Resan till Colombia.1

Flygresan gick otroligt bra. När vi landade i Bogota så frågade dom om mitt Colombianska pass och om dubbla medlemskap. När dom förstod situationen så var det inga problem. Vi blev trevligt bemötta. Vi tog sen en taxi med syster hem till hennes stora hus. Hon delar egentligen med tre andra personer. Men dom var bortresta. Så jag o mamma fick egna rum. Idag vaknade vi tidigt och gick och åt frukost på ett mysigt ställe. Färskpressad juice. Croassanger o scrambled eggs. Gott kaffe. Sen åkte vi in till en stor marknad. Släng dig i väggen Hötorget samt saluhallen. Detta var så stort o människorna väldigt fattiga. Det kändes verkligen i min mage att nu är den Svenska tryggheten långt borta. Jag befinner mig nu i en helt annan världsdel. Jag känner mig absolut inte hemma här. Känner mig vit och blond o blåögd. Jag blir ju inte betraktad så. Även om jag endå känner att jag blir beskådad o betraktad. Inte på ett hotfullt sätt. Mer nyfiket. Jag har precis som jag trodde innan sett en otrolig blandning av olika ursprung. Indianer av olika slag. Svarta men otroligt mycket mörkare än mig. Har inte sett någon som påminner om mig. Militärer ser vi. Dom skrämmer mig. Man är liksom inte van att se så hårda militärer som står med sina stora skjutvapen och ganska allvarliga ansiktsuttryck. Man ser inte många barnvagnar. Dom flesta bär sina barn. Även småbarnen bär på dom yngsta. Jag såg en ung kille i trettonårsåldern som låg i en hörna och försökte sova. Jag sa inget till mamma o syrran att jag sett honom. Det behövdes inte. För sekunderna efter det klev det på en kille i samma ålder. Han pressenterade sig som Juan. Berättade att han försörjde sin mamma o syskon genom att sälja choklad på gatorna. Han var ganska mager och hade smuttsiga kläder. Det gjorde otroligt ont. Och något säger mig att jag kommer att få se mycket mer av det. Efter att ha sett president området och ätit lunch så ska vi nu sätta oss i solen o byta lite julklappar. Och ja syrran gav Juan pengar!!! Skriver mer imorgon!!

Desperat?

Gjorde ett inlägg för inte så länge sen på facebook.
Där skrev jag att jag undrade om jag kommer att träffa min andrahälft under 2011.
För mig handlade inte det om att jag är desperat på att träffa någon så.
Men det vore ju faktiskt inte helt fel.
Saknar någon att få ta hand om lite. Skratta med. Vakna upp med. Känna sig trygg med. Är det att vara desperat?
Någon skrev till mig att jag ska börja intressera mig mer för andra än mig själv.
Vilket var väldigt konstigt. För när jag träffar nya människor så intresserar jag mig så mycket om dom att ibland säger dom till mig att inte ställa så privata frågor. Men det gör jag ju inte för att sen springa o skvallra om dom. Det gör jag ju för att jag är intresserad av hur dom tänker och vad dom har för värderingar och livserfarenheter.
Tänk när man var liten så var livet så mycket lättare. Man frågade bara chans på den man var intresserad av.
Sa hon ja så var man tillsammans. Inget spel. Inget nu har jag vänta så och så många timmar så nu kan jag ringa. Man tog då bara upp telefonen och ringde.
Jag hoppas verkligen att 2011 ska bli ett gala år för alla. INTE bara mig utan för alla.
Det blir ett år av mycket kärlek, förväntningar och lycka hoppas jag.
Kram på er.

MORMOR!!!

Den 2:a december så lämnade min största fan jorden.
Det var min älskade mormor som somnade in.
Jag tror alla vet hur det känns att förlora någon som betyder så mycket för en.
Mormor är lite utav anledningen till att jag älskar att sjunga,dansa och uppträda.
Hon har alltid uppmuntrat mig och älskat när jag har sjungit för henne.
Den låt som hon älskade när jag sjöng var: Guldet blev till sand.
Så på begravningen så ska jag sjunga den för henne.
Hon sa en gång till mig: Jag kommer inte att dö föräns jag har sett dig i melodifestivalen. Då hon vet att det är ett utav mina största mål.
Nu ska jag verkligen kämpa till nästa år för att få vara med. Och när den dagen kommer. För det ska den göra. Då är den enbart för min mormor.
Jag ska sjunga med sånt hjärta att tvrutorna spricker.
Varje kväll som jag nu sjunger The winner takes it all. Varje kväll samlar jag mig innan jag börjar sjunga och ser min fina mormor framför mig.
Såå gråter jag medans jag sjunger den.
För jag känner hennes närvaro.
Jag kan inte riktigt förstå ännu att hon är borta. Att jag aldrig mer kommer att få höra hennes underbara röst säga: Hej det är mormor när hon ringer.
Älskar dig så otroligt mycket. Och ska verkligen göra allt för att du ska vara stolt över mig när du sitter där uppe och tittar ner på mig.
SOV GOTT VÄRLDENS BÄSTA MORMOR BIRGIT!!!
DU ÄR BÄST!!

Gayställen.

När jag igår hade stirrat sönder mig på tv:n och alla otroligt vackra bröllopsgäster.
Bör nämnas att man grät ju floder o paret var ju så vackra och strålade.
Men efteråt så kände jag för en sväng ut på stan.
Så jag mötte upp några vänner ocg gick till det fantastiska Goldenhits.
Jag älskar verkligen golden.
Inte bara för att den underbara Rickard Herrey kör nu. Utan också för dess publik.
Så blandat och sån skön stämning och glädje tycker jag att det är.
Personalen är underbar. Vakterna är fantastiska.
Det är helt enkelt GALA!!
Men så kände jag för att springa över till Zipper som ligger väldigt nära.
Zipper är ett gayställe. Har en underbar vän som heter Camilla som jobbar där.
Lokalen är häftig. Musiken är hysteriskt bra. Personalen är supertrevlig.
Men BÖGAR!!! Herregud vilken hysteri. Jag kom snabbt på varför jag inte gillar gayställen.
Herregud. Alla puttas och trängs och bara kör.
Ingen vill prata. Det är typ bara att visa upp sig och vilken stjärna man är som är det viktigaste.
När jag stod där med två kompisar så mådde jag riktigt dåligt.
När jag går ut så är det för att: Dansa, träffa nya människor, sprida glädje.
Men detta var ju inte alls i närheten av något sånt.
Jag förstår mig inte på bögkulturen.
Det enda jag tänkte när jag gick tillbaka till golden var: Mina två ex var riktigt bra killar. Kommer jag någonsin att träffa någon ny bra. Efter gårdagen så var jag allt bra orolig.
Men idag känner jag att det finns ju någon för alla.
Se bara hur lyckliga Viktoria och Daniel var igår!!
Puss

Sverige Demokraterna

Det här är den andra sidan.
För dom som muckar med mig ute i Helsingborg är majoriteten från ett annat land.
Då är det ofta Svenska med brytning när dom säger glåpord till mig.
Jag kan faktiskt ta dom lättare.
För är du uppväxt i ett krig och flyr till ett land för att leva bättre och upptäcker att här är folket mycket mer öppnare till saker som du kanske inte är van vid.
Då blir det ju svårare att anpassa sig såklart.
Men dom flesta försöker ju att anåassa sig och lyckas i sitt nya land.
Det som skrämmer mig lika mycket som dom som vägrar att lyckas i det "nya" landet Sverige. Att anpassa dessa sig väl. Är dom som från början är från Sverige som försöker dra nytta av dom som kommer till Sverige men inte lyckas komma in i samhället och göra dom till fiender. (SVERIGE DEMOKRATERA)
Jag som är adopterad förstår att i Sverige kan man faktiskt inte ta in alla som söker hjälp.
Men att hålla en profil utåt när det är val. För att sedan låta det komma fram diskret vad man egentligen tycker får mig att må så illa.
Jag träffade tydligen Sverigedemokraternas undomspartiledare ikväll.
Fick höra det av människor som inte ville på efterfest med honom.Att dt var han. Och av hans vänner att det nu var han.
Utan att veta att det var han så hamnade jag i en disskution med honom.
Han frågade mig då med en retsam och fejkad brytning om jag trivdes bra i tensta.
Jag förstod faktiskt inte vad han menade eftersom att jag verkligen inte har vuxit upp där. Utan i ett fint villaområde.
Me sen när det gick upp för mig vem han var och varför han sagt som han gjort så skrattade jag. För jag fick ju också då höra att han bor i min stadsdel. Östermalm i Stockholm.
Och hur roligt är inte det egentligen när man tänker efter....
KÄRLEK TLL ALLA SOM RESPEKTERAR VARANDRA..

Omsorgsfull.

Det jag nu kommer att skriva om är precis vad jag önskar att alla barn växte upp med.
Det är nämligen kärlek från sina föräldrar.
Jag vet att jag ofta nämner det.
Men det är ju så otroligt viktigt.
För barn är ju faktiskt våran framtid.
Det är dom som för utveckligen vidare.
När jag kliver på tåget i Hässleholm mot Stockholm så kommer en mamma fram till mig.
Hon är otroligt vacker. Hon ler och frågar om det är ok att jag tar hennes plats så att hon kan se sin son.
Det är inga problem för mig alls. I samma ögonblick som hon ställer frågan så ser jag hur hon kastar en blick mot vad jag tror är hennes man och hennes son som sitter på andra sidan gången.
Man kan verkligen se hur mycket dom båda betyder för henne. Man ser KÄRLEKEN i hennes ögon.
Det får mig genast att bli glad. Tänk om alla föräldrar i världen kunde ge sina barn denna kärlek
Vilken underbar värld det skulle vara då.
Jag tänker att hennes barn kommer att växa upp och bli trygg och säkert lika omsorgsfull som hon är.
Mina föräldrar gav mig den kärleken och jag är trygg i mig själv och älskar människor.
Jag skulle så gärna önska att alla fick den tryggheten och kärleken.
Puss till er alla.

JIMMY!!!

Då var det samma visa igen då.
Tänk om man en helg kunde få gå ut och ha kul med sina vänner.
Nu var det ju dumt att gå ut i Helsingborg en löningshelg.
Men man borde ju kunna tycka att 2010 så borde folk ha lärt sig. Men inte.
Var ute med ett glatt gäng.
Står och dansar med två killar. Hade riktigt roligt. Vi dansade lite "fuldans"
Så kommer deras kompis helt plötslgt fram till mig och säger att jag är bög och äcklig.
När jag frågar honom vad han får ut av att komma fram till mig och säga detta. Svarar han inte. Utan fortsätter bara att vara hotfull.
Jag säger då att han är ganska pinsam. Att inte veta att det finns homosexuella människor övrallt 2010. Då är man väldigt inskränkt och pinsamt inskränkt sa jag till honom. Precis när jag ska lämna honom och gå så kommer det in en jätte söt tjej som börjar försvara mig. Hon säger att jag har rätt att vara den jag är utan att han ska behöva komma fram och vara otrevlig och elak. Han laddar då upp för att slå henne. Men hon lyckas parera. Han får in en riktigt hård knuff på henne så både hon och jag faller. Jag landar över henne. Vi kommer snabbt upp igen men han knuffar oss ännu en gång. Så båda faller igen. Samma sak igen. Jag över henne.
Jag springer nu upp till tjejen i baren då jag vet om att dom har ett larmsystem där inne till vakterna.
När jag återvänder till platsen så ser jag att det är lite av en tumult. Hans vänner knuffar iväg honom och jag ser min vän Jimmy som står och blöder.
Jimmy har försökt att gå emellan för min och tjejens skull.
Hatkillen som jag kallar honom för har slagit Jimmy över näsa och blodet forsar.
Sen svartnar allt för mig etttag av chocken av blodet.
Vakterna har fått tag på killen. Vi är alla nu ute utanför nattklubben och väntar på polisen.
När polisen kommer så går vi in. Det är jag, Jimmy och den fina tjejen som ska vittna.
Poliserna är underbara.
Jag förklarar vad som har hänt.
Berättar att detta är lite av en vanlig kväll för mig. Att aldrig kunna få gå ut och ha rolgt med mina vänner utan att någon ska komma fram och säga vidriga saker till mig och att mina vänner ska behöva att komma in och försvara mig. Den kvinliga polisen blir arg över att det ska behöva vara så. Hon är mycket bemötesgående.
Den manliga likaså. Jag hamnar nu i chock igen då jag ser min vän som står och blöder väldigt mycket. Han blöder och har ont. Och allt handlar om att han har försvarat mig.
Mina tårar börjar att rinna och jag vet inte hur länge som jag ska klara av att vara stark. Hur mycket skit ska man egentligen behöva stå ut med?
Hur länge orkar mina vänner att vara min vän, när sånt här alltid inträffar när man är ute med mig. Jag säger det igen har sagt det så många gånger förut. Men jag går ut och dansar och får folk oftast glada. Jag ger ofta komplimanger till folk som jag inte ens känner. För att jag älskar att få människor att må bra. Vad får man tillbaka? Jo höra en gång per kväll att man är äcklig för något som jag inte kan ro för. Jag har inte bestämt att jag ska vara bög. Det bara är så..
Jag har en underbar kille. Vi älskar varandra. Det är aööt folk behöver veta. Kan man vara så skrämd för att två personer älskar varandra att man måste komma fram och säga att någon är äcklig för det..
Förstår inte. Men det handlar väl om att man inte har fått den kärleken och tryggheten som barn.
Jag vill tacka min familj, släkt och vänner för att ni ger mig så mycket kärlek och respekt. Det är ni som fått mig så stark.
Jag vore igenting utan er.
När jag tänker på hur mycket jag älskar er så blir jag varm. Men efter denna helg så såg jag ingenting annat än att försvinna.
Men då har dom vunnit över mig och det skulle jag aldrig tillåta.
Puss på er.

Han drogade henne!!!

Igår så var jag på Harrys i Helsingborg.
Så står jag där och iaktar lite olika människor.
Så ser jag hur en man och en kvinna sitter i en soffa.
Jag ser att dom förmodligen har träffats för första gången.
Det stämde fick jag ju höra sen.
Helst plötsligt ser jag att när hon för en sekund vänderbort blicken så lägger han ner piller i hennes drink och ska pront skåla.
Först rusar jag fram till en utav tjejerna som jobbar som nisse.
Hon och jag springer till en vakt som griper denna man.
Tjejen hinner inte riktigt fatta.
Så jag sätter mig ner och förklarar vad jag sett. Hon tror mig först inte då hon säger att hon köpt drinken själv.
Jag berättar att han gjorde det vid bordet när hon tittat bort en sekund.
Då blir hon rädd och chockad.
Jag frågar om dom känt varandra sen tidigare. Dom träffades på Harrys samma kväll för första gången.
Jag ser till att hon får upp det hon druckit och vatten för att sen hjälpa henne hem.
Tänk om han hade våldtagit henne och jag hade sett vad han gjort innan och inte agerat.
Jag uppmanar därför er alla att våga hjälpa andra.
Det behövs.
Tänk om det hade varit din kompis, dotter, syster.
VÅGA AGERA.
Puss på er alla. (Utom killen som la i pillret)
Jag hoppas att han får ett straff.