Skumt skumt! Dom hittade inte mycket på IBCF. Det verkade som om något inte stämde. Eftersom att vi skulle lämna Medellin imorgon och dom var så angagerade i att finna något om mig så ska dom fortsätta leta. Kvinnan i arkivet do^nea Luz var så underbar. Hon kommer nog inte ge upp. När vi lämnat ICBF så åkte vi lift (kabinbana) upp till Sant Domingo. Om det var rikt igår på vår färd i bergen. Då var detta riktigt motsatt. Fanns knappt vägar upp. Folk bodde verkligen på varandra i små små hus. Det hängde tvätt på taken o det var smutsigt.ana berättade att minsta fel man gick nere i området så blev man skjuten. Dom hade sina egna regler o lagar. Kabinen vi satt i åkte ganska nära gatorna o husen. Den hade tre stopp. Men vi gick aldrig av. Trots att många turister gick av för att titta på det häftiga stora bibliotek som dom byggt mitt i allt fattigt. Kabinbanan var byggd för att folket som bodde uppe i det fattiga området i bergen skulle kunna ta sig upp o ner. Funkade som tåg för dom. Innan gick dom upp o ner. O det var en bra bit att gå. Så detta var alltså både tåg o turistattraktion. Efter det så var vi på den vackra butaniska trädgården o åt lunch. Det galna var att när vi anledde första dagen så sprang vi helt galet in i ett par som vi träffade i Bogota på julafton. Carlos o Jennifer. Vi sprang bara in i dom på metron. Sjukt i denna stora stad vid den tidpunkten. Nu sprang vi in i dom igen i denna trädgård som är enorm i stora Medellin . Vi pratade o bytte mail samt Facebook. Jennifer bor i Houston o Carlos i Medellin. När vi sagt hej då gick vi in i fjärilshuset o beskådade väldigt läskiga o vackra o stora fjärilar. Vi fick av Jennifer o Carlos biljetter till Mus'e Dantiotia. Konstmus'e. Jag blev förtjust i Fernando Boteros konst. Han målar o skulpterar. Colombias mest internationellt mest kända konstnär. Jag fotograferade flera av hans verk. När vi var klara så satte vi oss precis utanför o tog en öl. Jag fotade lite över torget som låg när man kom ut från Mus'et. Plötsligt börjar folk att fota mot ingången. Vi hängde inte med. Men förstod att det var något. För poliserna gick med in med någon. Efter 20min kommer denna någon ut. Jag sliter upp min kamera o får en bild av mannen innan han försvinner in i en fin bil som jag dessutom stod o hängde vid cirka 25min innan. Det var han fick vi höra o se sen när vi googlat. Fernando Botero. Galet. Det hände igen. Dagen innan när vi satt med Carmen så kom nämligen Colombias största konserpianist in på fiket. Terista Gomez. Hon var gala. Hennes historia var fantastisk. Adopterad precis som jag. När man tittar på bilden så kunde det ha varit min biologiska mamma. Hon har förespråkat o repressenterat Colombia i många sammanhang. Carmen fixade så att jag o syrran fick ta en bild tillsammans med Terista. Det kändes så häftigt. Att komma ner till staden man är född i och få bli fotad med en kvinna som repressenterat landet. Kan inte beskriva det. Hon fick höra från Carmen att jag jobbar som sångare. Hon sken upp och sa: underbart att möta kolegor. Vilka dagar vi har varit med om i Medellin. Jag känner att jag vill lära mig Spanska. Jag vill in i kulturen. Men Colombia känns för stort. Vill plugga Spanska i Madrid. Älskar älskar älskar.

Resan till Colombia. Del5.

Idag var vi inne på ICBF. Det var där mamma o pappa skrev på pappret när dom adopterade mig och syster. Vi skulle idag se om dom hade mer info om mig. Åh vad tillmötesgående och trevliga dom var. Sån otrolig värme o kärlek vi fick. Först fick vi fylla i papper o visa pass. Sen skulle en kvinna godkänna. Det gjorde hon glatt. Sen satt vi o väntade i flera timmar medans dom i arkivet letade o letade. Det är ju 30år sedan o systemet har ju ändrats sen dess. Dom hittade ingenting. Vilket dom tyckte var väldigt konstigt o frustrerande. Så vi ska tillbaka imorgon igen. För vi hade nämligen ett möte med Carmen. Så vi var tvungna att gå. Carmen är en fantastisk kvinna. Hon tog hand om mamma o pappa när dom var nere för att hämta mig. Samt tog hand om mamma när hon var nere ensam-83 för att hämta syster. Carmen har gjort väldigt väldigt mycket. För adoptionscentrum samt för kvinnor i Colombia . Jag kan inte skriva allt hon gjort. Det kommer att bli en bok då. Men hon är Enastående. Jag hade ju bara sett henne på bilder i mitt fotoalbum från 1980. Mamma hade inte träffat henne sen hon hämtade syrran83. Vi var super nervösa o förväntansfulla. Ana hade bestämt med Carmen att vi skulle ses på ett Café i ett stort köpcentrum. När vi kom dit sken solen. O vi tittade oss omkring. Ana sa du tittar mest mamma för du vet ju hur hon ser ut. Mamma sa att hon faktiskt inte sett henne på 30år. Just då vände jag mig om och såg henne. Hon kom med snabba glada steg mot oss. Hon log verkligen med hela kroppen. Vi kramades allihoppa. Det var en sån underbar o overklig känsla. Först då förstod jag nog att jag nu befinner mig i COLOMBIA. Vi hade bilder med oss från när Carmen håller mig 1980 o jag pussar på hennes sminkspegel. På den bilden är hon runt 30år. Hon ser lite tantig ut då hon har kort Afro hår. Hon ser ganska lång ut i är lite ljusare än jag. Nu ser man att det är hon. Men hon har rakt hår och är väldigt vacker. Man kan absolut inte tro att hon är över 60år. Då körde hon en risig Renault. Nu kör hon en fin silver mitshubishu. Vi sitter o pratar,fikar o skrattar länge. Hon får sen en Pressent som mamma köpt. Jätte fint Svensk designat glasljus. Hon blir rörd av det. Vi fick jätte fint Colombianskt kaffe med fina o massa bönor. Sen frågar hon om hon får visa oss runt i Medellin. Klart!! Vi åker upp till ett område som är nybyggt. Las Palmas heter det. Hon berättar att när hennes barn var små(dom är 7år äldre än vad jag är) så brukade hon ta dom hit på picknick. Det gick inte att föreställa sig nu. Då var det bara skog o åkrar i bergen. Nu var det svin dyra höga 22våningars lyxhus överallt. Med världens vackraste utsickt över Medellin. Vi stannar till högt uppe o går av o tittar på utsikten som är galet vacker. Jag överdriver inte nu. Men när vi kommer högre upp är lyxvillorna gigantiska. Det är som ett avsnitt av Hollywood fruar. Portar där poliser vakar överallt. Taggtrådar o höga murar. Carmen bor i detta område. Det förstår vi o det märks. Hon vill inte skryta o det är ingen show of.. Men hon vet att vi ska se fattiga kvarterern imorgon. Så hon vill att vi ska se klyftorna o hur det är så otroligt uppdelat. Medellin som stad nere i centrum är väldigt hur ska jag säga rensat och plastigt nu 2011. Det märks. Inte mycket uteliggare o visad fattigdom som när mamma o pappa var nere. Man ser det självklart. Men det gör man i Sverige med. Men dom har "flyttat" bort fattigdomen mer för att dom med pengar ska kunna få mer utrymme. Därför vill vi se hur det ser ut för dom som inte har pengar. Vi bor i ett fint område. Vårt Hotell är mycket fint. På gatorna utanför cyklar poliser runt sina kvarter o håller vakt. Dom ringer i en klocka för varje varv. Typ mitt kvarter är lungt. Jobbigt ljud men det känns endå rätt tryggt. Vi åker tunnelbana o taxi. Carmen vågar inte ta tunnelbanan ( Metro heter den) hon tycker det är farligt. Medans vi inte känner ett dugg obehag av att åka den. Oki vi åker inte nattetid. Men endå när det är mörkt. Det känns lite som om hennes bild är från media fortfarande. Att man blir skjuten på Metro bara man kliver på. Bor man jätte skyddat länge så blir det nog som en bubbla man lever i. Det finns läskiga gator absolut. Vi hamnade på en. Även om det var dag blev jag rädd. Men vi vände snabbt o lyckades ta en vanlig väg. Men måste endå såga att jag inte känner mig rädd i Medellin. Trodde att jag skulle sitta på hotellet hela tiden eller ta taxi överallt. Så har det verkligen inte varit. Trodde att så fort vi satte på tvn så skulle det handla om gisslandrama eller kidnappning. Men nej. En sjuårig kille hade försvunnit såg vi på nyheterna imorse. Men dom hittade honom. Sen vet vi faktiskt inte, om detta är smällare vi hör på natten från bergen eller om någon skjuter. Förmodligen smällare. Eftersom att det snart är nyår. Hemma börjar ju kidsen också smälla mycket på gatorna i mellandagarna. Nu måste jag sova. Upp tidigt imorgon o se om dom hittat något om min barndom!! Puss!!!!
Bilden är på Carmen som var mamma o pappas advokat o tog hand om dom när dom hämtade mig. o när mamma hämtade Ana (syster)

Resan till Colombia. Del4.

Vi anledde till staden som jag kommer ifrån:Medellin. När vi satt på bussen från flyget och åkte genom den vackra landsbygden. Då hade jag musik på. När min vän Sarah Dawn Finers låt home kom i mina öroon och när jag såg den underbart vackra landsbygden. Då fick jag kämpa. Tårarna kom i ögonen. Jag tänkte hela tiden att kanske just här föddes jag. När vi kom in i Medellin så visade det sig verkligen vara en stad med fart i. Här finns verkligen alla olika slags folkslag. Men det finns inte någon som jag kan identifiera mig med. Dom svarta är mycket svartare än vad jag är. Jag ser folk som ser ut som min kompis Fransisco. Dom ser ut som mina vänner: Martin Strand, Andreas O Martin Kärrfelt. Flera som jag känner som är adopterade eller som kommer ifrån Sydamerika. Men ingen som jag. Börjar nu tro mer o mer att dom hade rätt på kanal 4 när jag sökte till programet spårlöst. Då hittade dom att min mamma troligtvis jobbade hos en vit familj. O pappan i den familjen o min biologiska mamma hade trevligt (eller inte) en natt. O att jag är mulatt. Något jag dock la märket till här i Medellin är att många killar har samma gångstil som jag. Många går ganska fjolligt. Inga här härmar mig eller pekar o skrattar som i Sverige. Precis samma som när jag var i Grand Canaria. Man är absolut inte en obvious bög här. Underbart att få vara som man är. Det dom reagerar lite på är när mamma håller i mig eller om jag tar tag i mamma. Det såg jag tydligt när vi åkte ett fullsatt tåg (Metro) då jag höll på att rammla så tog jag tag i mamma. En kille reagerade så mycket att det såg utsom om han skulle flyga på mig. Han verkade tro att jag skulle ta mammas handväska. När hon sedan höll i mig. Jag kan inte beskriva hur undrande han såg ut. Vi åkte till den delen som mamma o pappa rörde sig i när dom hämtade mig. Mamma var ensam när hon hämtade Ana. När vi kom dit såg jag att biografen som jag sett på bild som liten låg kvar. Jag fotade den med. Kommer lägga in bilden från 1980 samt från 2011. Ska bli kul att jämnföra när jag kommer hem. Området var väldigt tufft. Mamma lokaliserade oss fram till Hotell Ambassadör som hon o pappa bodde på när dom hämtade mig. Och där även mamma bodde på 1983 när hon hämtade Ana. Det låg kvar. Vi tittade först in i lobbyn. Sen föreslog mamma att vi skulle åka upp o ta en kaffe om man fick. Och det fick vi. Så vi åkte upp. När vi kom upp så var där endast vi. Hotellet var nu ganska slitet. Man märkte snabbt att det hade varit ett riktigt inne hotell på 70-90talet. Vi satte oss vid ett bord. Då ut kliver en man. När Ana beställer tre kaffe ser hon att mamma stirrar jätte konstigt på mannen. Ana säger till mamma: varför tittar du så konstigt på honom? Mannen går. Mamma säger att hon tror att han jobbade där när hon o pappa var där. Hon säger: jag tror att han heter Fernando. Hon berättar att man fick ju väldigt fin kontakt med dom som jobbade där då. Man höll sig ju nästan hela tiden vid poolen på taket. Nu kommer mannen tillbaka. Ana frågar om han jobbade här för 31år sedan? Javisst säger han. Syster frågar nu vad han heter. Fernando Louiz svarar han. Jag ryser o tårarna är på väg. Mamma gråter o har gåshud. Vi förklarar för honom. Hela hans kroppspråk ändras. Han är ganska gammal. Man ser nu hur han minns det hotell som det var då. Han blir rörd. Försvinner igen men kommer snabbt tillbaka. Vi frågar efter notan. Men han vill bjuda pga det fantastiska mötet. Mamma frågar om städerskan som heter Nelly som jobbade där då. Hon lever men är inte kvar. Dom är inte så många kvar från den tiden. Ana berättar att i mitt fotoalbum så har vi bild på honom hemma i Sverige. Han tar oss upp på taket där poolen finns. När vi kommer upp ser jag direkt att det är sig likt från bilderna ur mitt fotoalbum. Det är ju nu fallfärdigt men sig likt. Jag ser bilden där jag sitter o plaskar med fötterna i vattnet. Mamma sitter bakom mig o håller i mig. Jag fotar nu poolen som en galning från alla vinklar. Vi fotar även Fernando, utsikten mot den skola som en gång låg nedanför som vi också har bilder ifrån hemma. Herregud vad lyckliga vi var när vi sagt hej då o tackat Fernando. Hotellet ska eventuellt bli universitet efter nyår. Snacka om timing. På kvällen sen åker vi in o tittar på ljusutställningen som alla färdas in för att se. Galet mycket folk. Karneval stämmning och otroligt vackert. Nu sova för imorgon blir det möte nr två. Berättar mer imorgon. Godnatt från Medellin.!!

Idag var en lång dag. Upp ganska tidigt och gick på en lång söndags promenad. Gatan som vi gick på är alltid avstängd för trafik på söndagar under en viss tid. Så förbi oss passerade cyklister, hundägare, barnfamiljer samt folk som sprang. Vi hade det väldigt varmt o soligt. Vi hoppade efter ett tag på en buss där dom gick. Man vinkar verkligen in bussar som man gör med taxi hemma i Stockholm. Man hinner knappt in i bussen innan dom gasar iväg. Det luktar god mat och härlig parfym överallt i Bogota. Aldrig svett eller något annat otrevligt. I bussen spelas glad hög salsa musik. Dom kör som galningar. Vägarna är ganska ojämna. Vi hoppar av och går upp till en jätte stor marknad. Där finns så mycket smycken, tavlor, lampor,kläder. Du kan köpa allt möjligt. Även hundvalpar. Så förstå när jag säger allt. Jag köper en jätte fin Colombiansk ring. Samt en fin mössa som det står Bogota på. Vi strosar runt på gatorna där alla stånden är. Sen går vi till en underbar Asiatisk restaurang där vi äter så fantastisk god mat. Standarden är som på Berns o East. Men billigare. Vi riktigt rullar därifrån. Tar en buss vidare. För nu ska vi upp på monserat. Högsta berget i Bogota. Vi hoppar av bussen o byter till taxi. Kommer fram till stationen där man antingen tar bergtåget eller linbanan upp. Vi åker upp med bergtåget. Herregud vad fint det var där uppe. Väldigt religöst. Och högst upp ligger även en stor katedral. Det är ganska kallt och mycket folk. Alla fotar som galningar. Vi avnjuter den vackra utsikten både mot staden samt mot dom fina gröna bergen. Med dess vackra blommor. Sen tar vi en kaffe och tar linbanan ner. Vid varje stolpe vi passerar på vägen ner så skriker alla högt av glädje. Vi har börjat prata med ett trevligt Franskt par. Dom tycker Svenska låter svårt. Så vi lär honom några vanliga svenska ord samt meningar. Nej inget snuskigt eller fult. Han berättar att dom ska resa runt i Sydamerika i sex månader. Varav en månad i Colombia. När vi är nere tar vi nu en taxi hem och går o köper en pizza. Nu har jag packat det jag behöver inför imorgon. Då bär det av mot Medellin där jag kommer ifrån. Vi ska vara där i tre dagar. Berättar mer om dom nästa gång. Sen flyger vi till Karibien o då blir det sol och bad. Men jag berättar ju dag för dag. Så mer om det senare. Nu ska jag snart sova. Puss

Resan till Colombia.2

Herregud vilken julafton. Ett minne för livet. Vi var inbjudna till en familj och deras släkt. Dom bor i norra Bogota som var väldigt fint. Vi bestämde med Juanita som hämtade oss att kl sju skulle vi åka. Ana min syster sa att då blir det säkert runt halv nio detta kvällstid. Mycket riktigt. Så blev det. Halv nio hämtade hon oss. Men hon ringde innan och sa: kan vi säga halv nio. Vi satt som riktiga Svenssons helt klara tjugio över åtta. När vi kom dit var vi först. Det droppade in gäster allt senare o senare på festen. Alla då menar jag alla hade tomteluvor på sig. Det spelades hög salsa musik och buffén samt drycken var fantastisk. Granen var klädd med tomtar och blinkade av blått ljus. Alla gav oss och varandra kindpussar o pressenterade sig. Även barnen kom in o kramade varandra och oss o pussade oss på kinden som om vi verkligen vore släkt. Jag hade flera gånger tårar i ögonen av all värme och kärlek som fanns. En kvinna var ingift Amerikanska men fler pratade engelska och översatte glatt det som sades. Så mamma och jag kunde förstå. Under granen så växte och växte antalet paket. Jag överdriver nog inte när jag säger att det tog nog säkert 3,5timmar när alla paket hade öppnats. Innan dess var det släktfoto som även mamma jag o syster skulle vara med på. Vi konstaterade att det var mycket barn där. Inte en enda gång under kvällen natten så bråkade dom, skrek eller grät. Ingen. Han som gav ut alla paket hade samma engagemang och glädje hela tiden. Oavbrutet i 3,5 timme. Vi hade köpt pressenter och fick även pressenter. Till familjen Falk med våra namn. Från Jesubarnet stod det på våra klappar. När alla paket var öppna höjdes ljudnivån på stereon igen. O mannen som hållt i paket utdelningen stängde av mikrofonen som han pratat i. Ja han hade mikrofon. Dom sista gästerna anledde precis innan släktfotot. Alltså runt tolv på natten. Några tonåringar frågade nyfiket om det var sant att dom varje år visar Kalle anka och hans vänner på tv i Sverige. Dom hade läst det i en tidning. Vi berättade då att det stämde. Det tyckte dom var häftigt. Vi förklarade att Svensk jultradition ser ganska annorlunda ut. Samt maten också. Vi tackade så mycket för oss då vi var väldigt trötta. Kramade o pussade alla hej då. Fick skjuts hem. Och nu ska jag lägga mig o sova efter en utav dom bästa kvällarna i mitt liv. Godnatt!!!!

Resan till Colombia.1

Flygresan gick otroligt bra. När vi landade i Bogota så frågade dom om mitt Colombianska pass och om dubbla medlemskap. När dom förstod situationen så var det inga problem. Vi blev trevligt bemötta. Vi tog sen en taxi med syster hem till hennes stora hus. Hon delar egentligen med tre andra personer. Men dom var bortresta. Så jag o mamma fick egna rum. Idag vaknade vi tidigt och gick och åt frukost på ett mysigt ställe. Färskpressad juice. Croassanger o scrambled eggs. Gott kaffe. Sen åkte vi in till en stor marknad. Släng dig i väggen Hötorget samt saluhallen. Detta var så stort o människorna väldigt fattiga. Det kändes verkligen i min mage att nu är den Svenska tryggheten långt borta. Jag befinner mig nu i en helt annan världsdel. Jag känner mig absolut inte hemma här. Känner mig vit och blond o blåögd. Jag blir ju inte betraktad så. Även om jag endå känner att jag blir beskådad o betraktad. Inte på ett hotfullt sätt. Mer nyfiket. Jag har precis som jag trodde innan sett en otrolig blandning av olika ursprung. Indianer av olika slag. Svarta men otroligt mycket mörkare än mig. Har inte sett någon som påminner om mig. Militärer ser vi. Dom skrämmer mig. Man är liksom inte van att se så hårda militärer som står med sina stora skjutvapen och ganska allvarliga ansiktsuttryck. Man ser inte många barnvagnar. Dom flesta bär sina barn. Även småbarnen bär på dom yngsta. Jag såg en ung kille i trettonårsåldern som låg i en hörna och försökte sova. Jag sa inget till mamma o syrran att jag sett honom. Det behövdes inte. För sekunderna efter det klev det på en kille i samma ålder. Han pressenterade sig som Juan. Berättade att han försörjde sin mamma o syskon genom att sälja choklad på gatorna. Han var ganska mager och hade smuttsiga kläder. Det gjorde otroligt ont. Och något säger mig att jag kommer att få se mycket mer av det. Efter att ha sett president området och ätit lunch så ska vi nu sätta oss i solen o byta lite julklappar. Och ja syrran gav Juan pengar!!! Skriver mer imorgon!!

Desperat?

Gjorde ett inlägg för inte så länge sen på facebook.
Där skrev jag att jag undrade om jag kommer att träffa min andrahälft under 2011.
För mig handlade inte det om att jag är desperat på att träffa någon så.
Men det vore ju faktiskt inte helt fel.
Saknar någon att få ta hand om lite. Skratta med. Vakna upp med. Känna sig trygg med. Är det att vara desperat?
Någon skrev till mig att jag ska börja intressera mig mer för andra än mig själv.
Vilket var väldigt konstigt. För när jag träffar nya människor så intresserar jag mig så mycket om dom att ibland säger dom till mig att inte ställa så privata frågor. Men det gör jag ju inte för att sen springa o skvallra om dom. Det gör jag ju för att jag är intresserad av hur dom tänker och vad dom har för värderingar och livserfarenheter.
Tänk när man var liten så var livet så mycket lättare. Man frågade bara chans på den man var intresserad av.
Sa hon ja så var man tillsammans. Inget spel. Inget nu har jag vänta så och så många timmar så nu kan jag ringa. Man tog då bara upp telefonen och ringde.
Jag hoppas verkligen att 2011 ska bli ett gala år för alla. INTE bara mig utan för alla.
Det blir ett år av mycket kärlek, förväntningar och lycka hoppas jag.
Kram på er.